(20/12)
Jag hade en bat, nagot mellanting mellan en roddbat och en kajak. Jag paddlade forbi Stureforsbadet dar min mamma och mina systrar var. Jag stannade dar och borjade prata med dem, sedan visade jag att man kunde flytta pa vattnet fran vissa delar av an sa att det inte blev lika djupt dar. Jag gjorde sa pa en bit av an. Dessvare sa var detta att gora obalans i naturen, och an svarade med att bygga upp en hog mur av vatten som vi inte markte till en borjan. Nar jag sag den ropade jag:
"Se upp! Skynda hem!"
De borjade springa. Jag visste att nar ytspanningen skulle brista skulle det bli oversvamning overallt. Det skulle bli en kolosal katastrof. Jag borjade springa, och hoppade fran hustak till hustag efter min mamma. Mamma hoppade ner i en vattenscooter eftersom husen stod pa pelare i vatten, och jag hoppade pa bakom henne. Hon korde nerfor mot byn vi bodde i (efter ett tag var det en snoscooter istallet). Plotsligt var det jag som korde och jag hittade inte i byn. Jag ville ta mig upp pa det hogsta berget for att inte bli ovesvammad. Jag akte upp pa en vag, men kom snart till toppen pa nat som snarare var en kulle. Jag korde vidare och hittade en ingang i ett berg med stege. Jag klattrade snabbt och kom upp och ut, men insag att jag bara hade klattrat 2m. Jag fortsatte pa fot upp pa samma berg. Jag visste att det inte var det hogsta, men jag hade inte tid att hitta ett annat berg. Jag var i sallskap med min lillasyster Linnea, men hon var bara 4 ar och valdigt oforsiktig av sig. Jag kom till en avsats dar manga andra fran byn valt att ta skydd, ovanfor oss fanns ett platt tak av betong. Vi sag muren av vatten vaxa bortom bergen fran vilka jag just kommit. Jag undrade var mamma var nagonstans, och hoppades att hon funnit skydd. Jag upptackte att Linnea hade krypit ivag mot kanten av avsatsen och skyndade mig dit och plockade upp henne. I samma stund jag backade in mot vaggen sag jag hur ytspanningen pa vattnet brast och vatten borjade forsa ner for bergen i norr. Jag tryckte Linnea (som var iford en fargglad vinteroverall) mot mig, och sag skrackslaget pa mangderna vatten som adderades till floden/sjon som var nedanfor berget vi var pa. Vattennivan steg drastiskt, och inte nog med det borjade vatten forsa ner aven over oss, fran sodra bergen. Om det inte varit for taket ovanfor oss sa hade vi spolats bort pa direkten. Jag upptackte igen att Linnea krypit ivag for att kolla pa fenomenet narmre kanten. Kvinnan som satt bredvid mig hjalpte mig att fa henne tillbaka. Efter ett tag slutade vattnet att floda, fran berget vi var pa hade vi ungefar tre meter ner till vattnet, en drastisk hojning, men vi levde. Jag horde ett pling, det var kvinnan bredvid mig som fick ett sms. Det var fran hennes man. Han skrev:
"Det ar ett mirakel att jag overlevde det har, om du ocksa mar bra ar det ett tecken pa att vi borde vara tillsammans forevigt."
Jag blangde ilsket pa sms:et. Hennes man var ingen trevlig karl och hade varit otrogen mot henne manga ganger om och misshandlade henne verbalt. Jag sa till henne att hon skulle sta fast vid sitt beslut att lamna honom och inte ta honom tillbaka. Jag sag att det gjorde henne verkligt ont och visste att hon alskade sin man trots att han var ett javla svin. For att make:a min point visade jag sms:et han hade skickat till min mammas mobil, som jag av nagon anledning hade, under tiden floden pagick. Den sa: "Hej vackraste, hoppas du mar bra. Jag vill garna traffa dig och visa hur mycket du betyder for mig."
Jag trodde inte min mamma hade nat att gora med den har snubben, men jag franholl mig fran att skriva tillbaka aven om jag var bra sugen pa att saga vilket javla svin han var och att jag onskade att han inte overlevt floden. Dels ville jag inte gora det i min mors namn, och dels var jag fortfarande for orolig om min mamma hade klarat sig for att kunna gora nat annat.
Jag hade stämt möte med en kille som hette Linus men kunde inte minnas varför. Dumbledore sa att jag hade anmält honom för misshandel och jag mindes då att jag sett honom och tre andra killar stå och sparka på en man utanför mitt hus. De hade slagit honom i huvudet med en rödspätta. Linus såg sur ut över att jag anmält honom. Senare när jag, Daniel och Petter åt på fröiga knäckemackor inne i vår lekstuga kom Linus och hans vänner in, däribland Mikael. Daniel sa osäkert att de inte fick komma in men jag såg att Mikael inte ville något ont. Linus gick fram istället och sa att de bara ville ha lite cola. Efter att plockat åt sig några vinglas fick Linus syn på knäckemackorna. "Vad ska det där föreställa?" sa han och Petter sa att de är jättegoda, särskilt om man doppar de i colan. Linus och hans vänner testade detta och efter det blev det en trevlig stund inne i lekstugan.
Jag skulle klättra över en stor grej för att komma till där jag bodde tillfälligt. Det var någon slags hal lekplatsställning och jag tyckte det var jättesvårt. Jag tappade en hög med gloskort som jag höll i handen. En kille som stod där nere plockade upp dem. Jag ropade:
"Det är mina! Gör inget med dem!"
Han såg ut som han övervägde saken medan jag klättrade ner och slängde dem sen i en grön färgpöl på marken. Jag blev jättearg. Det spinnade vidare till en dröm i drömmen där jag blev så förbannad att jag försökte knäa honom, men han var både starkare och snabbare än mig och började misshandla mig (och jag hade ju bara mig själv att skylla). Jag vaknade (från drömdrömmen) och var så arg att jag skakade. Under kudden, där jag låg på marken, skrev jag ner ett datum för drömmen (med fingret) så jag skulle komma ihåg den till senare.
på sörängen fast samtidigt i mitt barndomshem i halmstad. där fanns havet också, havet vid östra stranden i halmstad. hela klassen var överallt och gudrun och nina. de flesta badade. gudrun och nina vadade ut i vattnet. nina hade svart bikini. gudrun berättade för alla att nina hade ett särskilt sätt att doppa sig. "hon drar ner trosorna en bit ner på låren, sätter sig på huk i vattnet och slår ihop handflatorna ovanför huvudet, såhär..." hon visade och fortsatte, sittandes på huk, "och sedan slänger hon sig åt sidan och dyker!" och så dök hon i en märkligt glidande båge åt höger. nina dök också, fast helt vanligt rakt framåt. jag undrar om gudrun skämtade eller om nina inte ville göra som alla trodde hon skulle göra. både nina och gudrun var så stora i vattnet. långa och liksom breda rektanglar (som de ganska mycket är i verkligheten också), fast de var snabba i vattnet och huden lite som delfiners. tjock.
jenni, min barndomsvän som bodde i samma hus, var också där förresten. hon och hennes familj dök upp lite då och då. smått ångestladdat.
vi hade grafisk form med nina i trädgården, blandade nånting med en träpinne i en stor plåtburk. lite som en cementblandare. jag, lisa, pernilla och några till. pernilla höll i pinnen, vi andra tittade på och nina gick omkring och höll i färgglada kakelplattor. det blev lunch och vi hämtade den i ett av trädgårdens hörn. te hämtade man i samma hörn. det var det lilla bordet från skolan med mikron, tepåsarna, honungen och te- och kaffekannorna, fast det stod på den lilla uteplatsen längst ner i trädgården. när jag hämtade te så var nina också där. vi pratade och jag klappade på hennes arm. lite senare satt hon på huk vid nåt bord och tittade på nåt som låg på det. jag klappade henne över håret. sen började hon vara fysisk hon också. i trädgården hade vi också en såndär bom man brukade gå balansgång på i gymnastiksalar. den hängde jag och nina vid. vi pratade om att skolka. jag sa "jag skolkar knappt alls numera, kanske bara lite från krokin. förut från grafisk form också men inte nu längre!" hon höll mig om armarna, såg mig i ögonen och sa "annie, man måste gå på alla lektioner... men kanske inte krokin för det är inte så kul." så kramade hon mig, strök mig över håret och jag gick iväg med tre plastburkar för att diska. gick till framsidan av trädgården och hällde soyayoghurt ur en av burkarna i en rabatt. det var kompost där. diskade burkarna i brevlådan. det gjorde alla alltså. brevlådan är till för att diska i. ju. hm. så kom lisa farande, med rosa och blått hår. rufsigt. slängde upp järngrinden jämte brevlådan och kramade mig och sa: "du måste tycka synd om mig! jag har blivit misshandlad!"
jag kramade henne men det var inte så stor grej. det var marknad i stan och då var det alltid några som blev misshandlade. lisa for runt och berättade för alla. hon höll sin mobil vid örat samtidigt och snart insåg jag att hon pratade med en kille i grannhuset. hon förklarade för mig: "han säger att han inte är hemma, men jag vet att han är det. det var han som misshandlade mig men han låtsas att han inte är där. han är så himla puckad, jag har sett honom kika fram flera gånger!!"
Vi var ute på ett läger en varm sommardag, någonstans. Det var ganska trevligt och vi badade. Så kommer det en snäll och trevlig häst. Då säger de som ägde hästen att den hade ett namn när den är trevlig och ett annat när den är snäll, men jag kommer inte ihåg vad. Plötsligt blir den arg och försöker bita mig. Jag får panik och simmade iväg så långt jag kunde. Ägarna tar hand om hästen och leder upp den, och jag får i uppdrag att plocka ihop i vattnet. Plötsligt hör jag min syster Jullan skrika: "Akta Annika! Hästarna har rymt." Jag hör ett dånande dunder av hovar och blir livrädd. Så ser jag de blodtörstiga bestarna komma. Jag försöker gömma mig under ett isblock, för jag vet att det är fara för mitt liv. Men hästarna är snabba och ser mitt gömställe. När en häst biter tag i min tröja spelar jag död. Det hjälper dock inte. Hästarna bestämmer sig dock för att leka med sitt byte, och i hamnar på andra sidan sjön. Där sitter det dock ribbstolar, som jag lyckas klänga mig fast i. Till sist ger hästarna upp. Jag går tillbaka till logementet och pustar ut, i den svala eftermiddagen. Ola, min kompis, finns där.
Sedan drömde jag att jag var i Stockholm. Antnigen var jag, eller så såg jag, en ung kkvinna som flydde från sin hustrumisshandlare. Ingen trodde på henne. Så kom mannen och hon sparkade honom i skrevet. Han sjönk ihop och såg ynklig ut, för han ville lura alla. Sedan gick jag, Ingrid och några fler kompisar till pappas och Berits lägenhet i Stockholm. VI var förföljda. När vi var inne där, så såg vi en trappa upp till ett rum, där det bodde en öldrickare. Till honom ropade en berusad från våningen under: "Se till så ölburkarna inte skramlar" eller något liknande. Men han tappade dem nedför trappan ändå. Så var Berits dotter och hennes man/pojkvän i köket och kramades och var ivägen. Berit sa välkommen till oss.