(18/12)
Jag var pa ett stalle tillsammans med min lillasyster Linnea. Efter ett tag gick jag darifran tillsammans med Gunnar. Det visade sig att vi var i Kina. Plotsligt sag jag nagra maskerade man med vapen springa bort mot lokalen vi just hade lamnat. Jag blev genast radd.
"Min syster ar dar inne, vi maste gora nat", sa jag till Gunnar som inte verkade sa fortjust i iden.
Jag tog upp min pistol som jag hade i fickan och borjade ga tillbaka. Dock var det tva som stod relativt nara oss och som vaktade sa att ingen skulle ingripa som sag mig. Jag skrattade nervost och sa:
"Hehehe, jag bara skojade, det har ar en leksakspistol."
Jag backade langsamt ifran dem innan jag hoppade pa fordonet (nagon slags moped) som skulle ta oss till ett motell. Nar jag kom fram till motellet var jag sjalv. Jag fick ett rum och la mig dar for att sova. Plotsligt vaknade jag av en small. Fonstret var oppet, och jag var overtygad om att bovarna hade forfoljt mig eftersom jag hade sett deras ansikten och nu skulle de doda mig. Jag skyndade ut ur rummet och knackade pa dorren till rummet dar motellagarna sov. De oppnade och jag borjade prata med dem (pa kinesiska).
"Jag tror att det ar nagon i mitt rum, fonstret ar oppet och det var det inte forut."
"Vi slappte in en man i ditt rum, han sa att han kande dig."
"Va? Jag sa att jag var jagad, hur kan ni da slappa in en man hur som helst?"
Vi foljdes at till mitt rum. I sangen lag Michael och sov. Han hade krakts overallt for att han hade druckit sa mycket. Krakset var typ bara genomskinligt slem som tackte stora delar av hans klader och sangen. Nu var jag inte langre pa ett kinesiskt hotell utan hemma hos farmor.
"Sahar gor man verkligen inte", sa Rune och sag ogillande pa Michael. "Dricker sig stupfull och kommer hem till nagon pa det har viset."
Farmor sa ingenting, men jag blev arg. Michael hade faktiskt inte menat att bli sahar full. Han brukade inte dricka sa mycket.
"Tror du han gjorde det med flit eller?" bet jag tillbaka. "Jag skulle gissa pa att nagon lagt nat i hans drink eller sa."
Jag trodde inte det pa riktigt utan visste att Michael bara gjort ett misstag och druckit for mycket, men det tankte jag inte tala om for farmor och Rune. Vi hade vid det har laget hjalpt Michael ut pa trappan sa han kunde fa frisk luft.
Jag var i Uppsala på en resa med konfirmanderna. Jag var i båten som vi skulle åka hem med. Ruben körde. Alla var på flygplatsen eftersom det var därifrån båten skulle åka. Jag sa till Ruben att han borde släppa av mig så jag kunde gå och hämta konfirmanderna. Han gjorde det. Båten var lite läskig. Man var tvungen att klättra upp för trappor och grejer för att komma ut. Ingenting för någon med klaustrofobi helt enkelt. Efter många om och men så la båten till få ett ställe där jag kunde kliva av. Jag sprang över flygplatsens hamnställe och blev tutad på en gång innan jag kom in i byggnaden.
Jag var uppenbarligen i affärsdelen, men jag ville ju till väntesalsdelen. Jag var inne i någon trädgårdsaffär och en försäljare haffade mig och försökte få mig att köpa någonting som såg ut som en papperssamlare men var till växter.
"Du ser ut att vara ny här", sa hon och i den meningen uppfattade jag att hon trodde att jag var ny student.
Jag orkade inte säga emot att jag inte var Uppsalastudent utan spelade med för att bli av med henne.
"Ja, jag bor för det mesta här och åker hem på loven", ljög jag.
Hon försökte sälja papperssamlarsaken till mig medan jag gick för att hitta därifrån. Tillsist kom vi fram till dörren till väntrummen och jag såg konfirmanderna innanför.
"Nej, nu måste jag gå", sa jag till tanten och gick in till konfirmanderna.
"Hej!" sa en konfirmand. "Var har du varit?"
Jag berättade om Ruben och båten, fast nu hade Ruben blivit Snape och konfirmanden kommenterade min berättelse med:
"Du är kär i honom."
"Det är jag inte alls det", protesterade jag, men gav upp ganska snabbt.
Jag var i ett hus. Min gamla kemilärare Hans var där och berättade för mig att i en av kranarna så fanns frätande syra. Planen var att Sofia i min klass skulle komma dit och tvätta händerna, men få en droppe syra på sig istället. I drömmen var det ett riktigt bra skämt. Tyvärr märkte Sofia att det var någonting fel och frågade mig. Jag ljög, men jag var fruktansvärt dålig på att ljuga så hon genomskådade allt. Jag smet därifrån. I korridoren var det två personer, vars ansikte jag känner igen från universitetet, som bar stora kartonger. De anordnade en typ av arrangemang.
Vi var kriminella och var jagade av polisen. Vi åkte bil upp för ett berg (som egentligen var ett höghus. Längst där uppe fanns en helikopter som vi skulle ta för att komma ifrån polisen. En kille vände sig om och började skjuta mot polisen, men han kunde egentligen inte använda vapen och bara missade hela tiden, vilket en annan kille talade om för honom. Jag och Adam insåg att vi skulle bli ikappkörda och valde att hopa av bilen och gömma oss i diket medan polisbilarna körde förbi. Vi sprang ner för berget tills vi kom till ett träd. Adam sa att om vi klättrade upp för det skulle vi komma till en annan helikopter. Vi började klättra upp för trädet. Adam hade klättrat i det förut, men det hade inte jag så det gick långsammare för mig. Plötsligt stod en kvinnlig polis och siktade mot oss nedanför trädet. Adam hoppade ner och lät sig tillfångatas, men jag vågade inte klättra ner för jag trodde jag skulle ramla.
"Kan någon ta emot mig?" frågade jag nervöst.
Den kvinnliga polisen gjorde det. Innan jag kom ner hade jag klättrat tillräckligt högt för att se att det inte fanns någon helikopter. Adam berättade att han hade ljugit och att vi skulle gömma oss däruppe tills han kom på en bättre plan, men nu var vi ju tyvärr fast.