Dlogg

(20/12)

Jag hade en bat, nagot mellanting mellan en roddbat och en kajak. Jag paddlade forbi Stureforsbadet dar min mamma och mina systrar var. Jag stannade dar och borjade prata med dem, sedan visade jag att man kunde flytta pa vattnet fran vissa delar av an sa att det inte blev lika djupt dar. Jag gjorde sa pa en bit av an. Dessvare sa var detta att gora obalans i naturen, och an svarade med att bygga upp en hog mur av vatten som vi inte markte till en borjan. Nar jag sag den ropade jag:
"Se upp! Skynda hem!"
De borjade springa. Jag visste att nar ytspanningen skulle brista skulle det bli oversvamning overallt. Det skulle bli en kolosal katastrof. Jag borjade springa, och hoppade fran hustak till hustag efter min mamma. Mamma hoppade ner i en vattenscooter eftersom husen stod pa pelare i vatten, och jag hoppade pa bakom henne. Hon korde nerfor mot byn vi bodde i (efter ett tag var det en snoscooter istallet). Plotsligt var det jag som korde och jag hittade inte i byn. Jag ville ta mig upp pa det hogsta berget for att inte bli ovesvammad. Jag akte upp pa en vag, men kom snart till toppen pa nat som snarare var en kulle. Jag korde vidare och hittade en ingang i ett berg med stege. Jag klattrade snabbt och kom upp och ut, men insag att jag bara hade klattrat 2m. Jag fortsatte pa fot upp pa samma berg. Jag visste att det inte var det hogsta, men jag hade inte tid att hitta ett annat berg. Jag var i sallskap med min lillasyster Linnea, men hon var bara 4 ar och valdigt oforsiktig av sig. Jag kom till en avsats dar manga andra fran byn valt att ta skydd, ovanfor oss fanns ett platt tak av betong. Vi sag muren av vatten vaxa bortom bergen fran vilka jag just kommit. Jag undrade var mamma var nagonstans, och hoppades att hon funnit skydd. Jag upptackte att Linnea hade krypit ivag mot kanten av avsatsen och skyndade mig dit och plockade upp henne. I samma stund jag backade in mot vaggen sag jag hur ytspanningen pa vattnet brast och vatten borjade forsa ner for bergen i norr. Jag tryckte Linnea (som var iford en fargglad vinteroverall) mot mig, och sag skrackslaget pa mangderna vatten som adderades till floden/sjon som var nedanfor berget vi var pa. Vattennivan steg drastiskt, och inte nog med det borjade vatten forsa ner aven over oss, fran sodra bergen. Om det inte varit for taket ovanfor oss sa hade vi spolats bort pa direkten. Jag upptackte igen att Linnea krypit ivag for att kolla pa fenomenet narmre kanten. Kvinnan som satt bredvid mig hjalpte mig att fa henne tillbaka. Efter ett tag slutade vattnet att floda, fran berget vi var pa hade vi ungefar tre meter ner till vattnet, en drastisk hojning, men vi levde. Jag horde ett pling, det var kvinnan bredvid mig som fick ett sms. Det var fran hennes man. Han skrev:
"Det ar ett mirakel att jag overlevde det har, om du ocksa mar bra ar det ett tecken pa att vi borde vara tillsammans forevigt."
Jag blangde ilsket pa sms:et. Hennes man var ingen trevlig karl och hade varit otrogen mot henne manga ganger om och misshandlade henne verbalt. Jag sa till henne att hon skulle sta fast vid sitt beslut att lamna honom och inte ta honom tillbaka. Jag sag att det gjorde henne verkligt ont och visste att hon alskade sin man trots att han var ett javla svin. For att make:a min point visade jag sms:et han hade skickat till min mammas mobil, som jag av nagon anledning hade, under tiden floden pagick. Den sa: "Hej vackraste, hoppas du mar bra. Jag vill garna traffa dig och visa hur mycket du betyder for mig."
Jag trodde inte min mamma hade nat att gora med den har snubben, men jag franholl mig fran att skriva tillbaka aven om jag var bra sugen pa att saga vilket javla svin han var och att jag onskade att han inte overlevt floden. Dels ville jag inte gora det i min mors namn, och dels var jag fortfarande for orolig om min mamma hade klarat sig for att kunna gora nat annat.

Jag och Qvarfordt tittade igenom mina gamla Herr Gurka-serier, och hittade en som aldrig trycktes. I den kom Herr Gurka och Farbror Gurka på ett nytt lagförslag, och kom fram till att alla kvinnor i USA röstat emot det men att Piratpartiet var intresserade.

Jag sov mycket oroligt med absurda, utblandade mardrömmar. Jag föll i en evig malström av blod och benskärvor. Två väggar fördes samman och började skapa en mur mellan mig och malströmmen, men när jag trodde jag var räddad kastades jag i det minimala utrymmet mellan väggarna och jag föll åter in i den, varpå mörker övertog och jag föll i ett evigt djup. Jag försökte skrika men kunde inte. Någonstans skrattade en läkare, och jag vet inte hur jag visste att det var en läkare men han ville mig illa, och någonstans skrek en kvinna och ett ungt barn.

När jag vaknade var klockan 17:00.

De hade gjort nya säsonger av Morden i Midsomer. Jag såg dem innan de hade textat dem till svenska. Mannen (som jag var) gick ner i källaren och upptäckte att hans fru var mördaren, för alla liken låg där i sovsäckspåsar. Frun hade knuffat ner dem för trappan. Plötsligt var frun där och sa:
"And you won't live to tell the story!"
Hon hade en stor kökskniv i handen och jag skrek och försökte fly, men eftersom jag var gammal och stel (med käpp) så hade jag dåliga odds.

Plötsligt var jag med några som försökte utreda mordet istället. De gick igenom alla bevis och jag sa:
"Så ni vet inte vem som är mördaren?"
Jag visste ju, men jag kunde ju inte avslöja det där, eftersom det var på ett tidigare stadium i filmen. Jag var så lockad att säga att de skulle titta i det äldre parets källare, för jag ville inte att fler skulle bli mördade.

Jag var på ett ställe där männen och kvinnorna skulle göra om sig. Männen skulle tejpas med silvertejp så att de hade som en riddarustning på sig och flickorna skulle ha vackra långklänningar. Männen alltid över 30. Flickorna var alltid 15-17. Jag ville inte bli bemött som en flicka så jag blev tejpad till riddare istället. En man klagade på att hans mage stack ut, men han var inte riktigt klar än och när han var det så fick hans mage en form han var han var nöjd med. Tanken var att alla sedan skulle träffas i ett mörkt rum och välja ut en partner bland de andra. Jag tyckte det skulle vara kul om en tjej valde mig så jag började stoppa in mitt hår i hjälmen så det inte skulle kännas utan jag skulle uppfattas som en man. Tims hår stack dock ut under hans hjälm.

Vi var kriminella och var jagade av polisen. Vi åkte bil upp för ett berg (som egentligen var ett höghus. Längst där uppe fanns en helikopter som vi skulle ta för att komma ifrån polisen. En kille vände sig om och började skjuta mot polisen, men han kunde egentligen inte använda vapen och bara missade hela tiden, vilket en annan kille talade om för honom. Jag och Adam insåg att vi skulle bli ikappkörda och valde att hopa av bilen och gömma oss i diket medan polisbilarna körde förbi. Vi sprang ner för berget tills vi kom till ett träd. Adam sa att om vi klättrade upp för det skulle vi komma till en annan helikopter. Vi började klättra upp för trädet. Adam hade klättrat i det förut, men det hade inte jag så det gick långsammare för mig. Plötsligt stod en kvinnlig polis och siktade mot oss nedanför trädet. Adam hoppade ner och lät sig tillfångatas, men jag vågade inte klättra ner för jag trodde jag skulle ramla.
"Kan någon ta emot mig?" frågade jag nervöst.
Den kvinnliga polisen gjorde det. Innan jag kom ner hade jag klättrat tillräckligt högt för att se att det inte fanns någon helikopter. Adam berättade att han hade ljugit och att vi skulle gömma oss däruppe tills han kom på en bättre plan, men nu var vi ju tyvärr fast.

Jag var ute och gick och pratade i telefon med Gunnar samtidigt. Jag skulle åka hem till honom. Det var ganska sent på kvällen och jag såg en kille som var lite yngre än mig och som höll ett hårt grepp om öronen på två 12-åriga pojkar som skulle hem. Jag kollade på cyklarna i cykelstället. Där stod några ölcyklar. De var glasgröna och inne i ramen var det som att det var öl. I en av dem stod det någonting.
"Det står pescado i den!" ropade jag till Gunnar.
Sedan kom jag fram till busshållplatserna (som låg på helt fel ställe). Mormor var också där och skulle åka hem, men i drömmen bodde hon i Norrköping så hon skulle vara tvungen att åka motorväg. Jag lade på med Gunnar. En kvinna sa att hon kunde köra oss och vi slog oss ner i en buss. Mormor satte sig lite längre bak och jag ganska långt fram. Vi började åka och jag somnade till lite. Jag vaknade igen på motorvägen då jag hörde ljudet av polissirener.
"Shit vad fort jag kör!" utbrast kvinnan som körde och saktade ner.
Polisen var tydligen ute efter henne för att hon hade kört alldeles för fort. Vi var dock tvungna att åka till nästa avfart innan vi kunde stanna. Snart började kvinnan accelerera igen och var uppe i 130...147...163... Hon var nästan uppe i 170. Jag satt och skrek på henne att hon skulle sakta in, vilket hon inte gjorde. En telefon som satt på bussen ringde och hon slängde en blick på min som att jag skulle svara. Jag ville dock inte ta av mig bältet i den här hastigheten och sa:
"Om du saktar ner så svarar jag."
Då släppte hon båda händer från ratten och sträckte sig efter telefonen. Det var tydligen polisen. Jag funderade på om jag skulle ta över ratten, men då kanske polisen skulle tro att det var jag som hade kört så fort och inte hon. När vi kom till nästa avfart åkte vi in och stannade. Det var massa skog där. En kvinna och vad jag antog var hennes son stod och pratade i närheten. Kvinnan spottade sonen i ansiktet. Vi började kliva av bussen och jag började gråta. Jag hade varit så rädd när bussen hade åkt och nu kom allting över mig. Jag bröt och gröt och skakade. Lisa (från kyrkan) var där och hon började också gråta litegrand. Utanför satt en bunt konfirmander. Bland annat Michaela som jag noterade hade färgat sitt hår svart. Jag slog mig ner bredvid henne, fortfarande med tårarna rullandes och kroppen skakandes. Hon höll just på att fråga mig hur det var fatt då en tjej som satt framför vände sig om. Hon såg ut att vara runt 12år, men hon borde vara konfirmand annars förstod jag inte vad hon gjorde där. Hon gav mig en klädkatalog och sa att hon var med i den som modell och sa alla outfits hon hade haft på sig i den. Jag började leta upp dem.
Lite senare förklarade jag för Michaela att jag utan problem kunde vittna emot kvinnan som hade kört i en domstol. Hon kanske skulle bli sur på mig, men jag hade varit totalt livrädd så jag skulle göra vad som helst för att få henne rejält dömd och borta från trafiken.

Det var kallt ute och jag stod ute i en kö. Det fanns en automat där man fick ta gratis kaffe. Jag pratade med en kvinna som stod där med sin dotter. De brukade åka samma buss som mig. De hade lite bråttom och kvinnan stod och frös. Jag gick och hämtade mitt kaffe, men eftersom jag inte dricker kaffe gav jag bort det till kvinnan. Sedan gick hon och dottern till bussen, men jag skulle vara kvar. Folk tyckte att jag hade varit extremt snäll som hade gett bort min kaffe till en främling. Jag sa (som i försvar):
"Men vi brukar åka samma buss!"

Jag var en kvinna som var gift med en man och vi var lyckliga.

Sedan helt plötsligt så var jag Agnetha Fältskog (som ung) och jag var jättekär i Björn Ulvaeus. Vi var nykära och jättelyckliga, men sedan så hände någonting så jag hamnade i fängelse under 9 månader. Det var delvis Björns och de andra ABBA-medlemmarnas fel (antingen hade de angivit mig för något eller så var de också delaktiga). När jag hade suttit av mitt straff så kom jag ut. Resterande medlemmar i ABBA väntade på mig. Jag sprang förbi Frida och Benny och var jätteledsen. Sedan sprang jag förbi Björn och han tittade på mig, och jag tittade på honom. Vi blev som nykära igen. Allt blev glömt och förlåtet. Vi sprang fortfarande, höll varandras händer och kramades.

Sedan var jag den gifta kvinnan igen, men några år senare. Jag gick ner i källaren och skällde på min odugliga man. Tankar om skiljsmässa låg inte långt bort.

(27/11)

Jag var i en korridor och såg en stor skål framställt där det låg uppskivade meloner. Jag tog en (den smakade päron) och då kom en kvinna fram till mig och undrade om jag hade tid över. Jag sa att jag hade en liten stund. Hon började berätta om företaget som hon jobbade på och varför det var så bra att jobba där. Sedan gick hon in i ett rum och jag följde efter eftersom jag inte trodde att hon var klar.
"Du får gå nu!" sa hon lite fräsande.
Jag vara stirrade på henne då hon plötsligt blivit så oartig och jag började gå iväg då jag såg kvinnans mamma komma ut från ett rum. Mamman verkade lite senildement och skakade min hand och berättade om saker som hon hade varit med om en gång i tiden.

Senare satt jag hemma och fikade med mamma och berättade om kvinnans gamla mamma och mamma ropade genast:
"Gå och tvätta händerna! Använd sprit!"

Jag, Paul, Adam, Armand och Ingrid satt vid ett bord på något ställe. Ett café eller så. En äldre kvinna (antagligen någon form av servitris) kom till vårt bord och frågade:
"Har ni varit tillsammans länge?"
Jag hade tittat bort just då så jag visste inte vilka hon syftade på, men liksom de andra skrattade jag massor eftersom ingen var tillsammans med någon av de andra här. Jag antog att hon syftade på mig och Adam (trots att Paul satt emellan oss). När kvinnan hade gått frågade jag de andra vilka hon hade syftat på och Adam svarade:
"Ingrid och Armand."
Jag började garva så mycket att jag höll på att trilla av stolen.

Jag var med i en tävling. En kvinna var jätteduktig och fick massor med poäng. Egentligen var det fusk för hon fick tio frågor och ordentligt med tid att tänka och svara. När vi andra tre skulle tävla (genom att trycka på en knapp när vi kunde svaret) så bytte de ut frågan innan man knappt hade hunnit läsa klart den. Jag insåg att jag var tvungen att trycka innan jag hade läst för att få något gjort. Jag fick Charader och skulle göra en Charader som illustrerade tv-programmet Skilda Världar. Dock tänkte jag fel och gjorde charader på Rederiet istället. I scenen jag illustrerade var det en mordutredning och jag var den som hade mördat kvinnan, men denna person var också samma som mordutredaren. Fast kvinnan var inte död skulle det visa sig i nästa avsnitt, och hon skulle inleda ett förhållande med mordutredaren som i slutänden skulle erkänna att det var han som hade "mördat" henne.

(Den som var mordutredaren var Carl från Rederiet, ni som kommer ihåg det)

Jag skulle gå någonstans och gick förbi mina grannar som satt och fikade. Jag vinkade åt dem och gick vidare. Då kom de på att de skulle följa med mig och bjuda mig på glass (jag visste inte det egentligen). När jag nästan kommit upp för backen tänkte jag att jag behövde en anledning att vara osocial samt att jag ville chatta med Gunnar så jag tänkte hämta min handdator att ta med mig. Jag svängde in i dungen för att gå baksidevägen. Jag hade bara kommit några meter innan jag insåg att jag inte skulle hinna fram och tillbaka före grannarna var ikapp mig. Jag vände igen och just som jag kom ut igen mötte jag en av grannkvinnorna.
"Vad gjorde du där?" frågade hon.
"Jag kom på att jag glömde nåt, men sen var det inte så viktigt ändå", svarade jag.

Jag var i något hus och skulle visa en Iransk kvinna och hennes dotter var de skulle sova.

Jag åkte bil och det var vänstertrafik, fast jag & alla åkte på höger sida, skillnaden var att jag var övertygad om att jag åkte vänstertrafik vilket gjorde det mycket svårare att köra. Det stod en bil stilla mitt i min fil och jag blev förvirrad vilken sida jag skulle köra om den på. Jag körde om den mot mitten av vägen. Sedan kom jag till en tunnel, men då kom en lastbil backandes ut från den. Jag började också backa. När jag kom till den stillastående bilen backade jag runt, men lastbilen verkade inte ha sett sen och backade takt på och pressade den bakåt. Jag blev lite rädd och backade snabbare. Sedan kom jag till en avsats som var 1-1,5m högre än vägstycket under. Jag åkte ner för den och det var inga problem, men lastbilen fastnade hängande över kanten. Chauffören klev ut och fick syn på mig.
"Om lastbilen hänger här kommer hela vägen att rasa!"
Det var inte så kul eftersom vägen låg tio våningar över marken. Det låg ett p-hus intill vägen och vi klättrade över i det precis innan vi hörde braket från vägen som rasade. Jag klättrade in i p-huset genom en smal lucka. Nu var vi tre personer, den tredje var min pojkvän (som inte var Gunnar i drömmen). Vi undrade hur vi skulle ta oss ur eftersom huset var larmat. Vi började gå uppför, men längst upp var det ett eget larm och plötsligt var vi omringade av vakter. Jag var så rädd att jag bara kramade om en vakt. Vi började gå neråt. Genom ett fönster såg jag något rött skvätt vid en bil, det såg ut som ketchup. När vi var på bottenvåningen (trappan gick i en spiral) fick även vakterna syn på det. Han ville gå ut och kolla samt ta med sig min lillasyster Ellinor som var där. Jag sa att hon inte fick följa med ut och att det säkert bara var ketchup (mer för att lugna mig själv än Ellinor). Vi kom ner till receptionen och nu var det en flygplats. Min mamma skulle tydligen hämta mig där. Jag gick fram till en disk till vilken det var jättelång kö från baksidan (det var om man skulle registrera sig till nåt). Jag frågade om hon hade sett min mamma och det hade hon inte, jag sa att mamma såg ut ungefär som jag. På skrivbordet stod en gympasko. Jag frågade vad det var. Raceptionisten (som fö såg ut att vara en rund och go kvinna) svarade:
"Det är en kvinna utanför här på 36 år som just blivit mördad."
Mitt hjärta högg till, i drömmen var min mamma 36 år och det hade alltså inte alls varit några ketchupfläckar på marken. En kvinna med brunt kortklippt lockigt hår satt i en väntesal straxt intill och vinkade dit mig. Hon såg läskig ut. Jag gick in dit och hon sa någonting som jag uppfattade som ett hot, det var i stil med 'först din mor och nu blir det dig'. Sedan tog hon fram sin hand full med vassa klor. Jag blev panikslagen och sprang ut därifrån och skrek, men min röst var svag och jag mer kväkte fram ord som: "Hjälp, hon vill döda mig!"
Jag sprang rakt in i famnen på den rundade receptionisten och bara hulkade av gråt. Den andra kvinnan kom ut och sa:
"Hon bara spelar, det var hon som hotade mig!"
Jag var livrädd, tänk om de skulle tro på kvinnan.
"Nej hörrö du [Namn], inte den här lilla tjejen", sa receptionisten argt.
Då kom polisen. De hade min pojkvän med sig (som inte alls hade varit med i p-huset). De tillfångatog den läskiga kvinnan och jag släppte receptionisten och kramade min pojkvän istället. Jag frågade den som jag var i drömmen hur jag kunde krama honom när han varit inblandad i det hela och den läskiga kvinnan hade kladdat på honom (för det hade tydligen hänt). Jag i drömmen svarade att han inte hade tyckt att det var det minsta upphetsande att bli kladdad på och dessutom hade han varit under hot, hur mycket val har man? Jag grät fortfarande och var rädd, min mamma var död, men det hade jag inte hunnit reflektera över än.

Jag sprang omkring i ett stort hus. Jag var jättekissnödig. Till sist hittade jag en toalett, men när jag kommit in och stängt dörren upptäckte jag att det var stopp i den så jag blev tvungen att hitta en annan toalett. Jag hittade platsens (som antagligen var ett hotell) så kallade "partoalett". Den var byggd för två personer. Jag skulle stänga och låsa, men det gick inte. Jag slet och drog i dörren, men kunde fortfarande inte vrida om låset. Några kvinnor (bland annat Rebeckas mamma) stod utanför och köade till toaletten bredvid kom in och frågade vad jag höll på med. Jag sa att jag försökte låsa dörren. Alla kvinnorna kom in, och jag sa då att jag skulle ställa mig först i kön till toaletten bredvid. De sa att det var elakt eftersom de minsann hade köat där först. Jag gick iväg därifrån. Nu var jag i sällskap med en kille och en tjej. Av misstag gick vi in i killarnas omklädningsrum i vår jakt på fungerande toaletter. Killarna i omklädningsrummet kunde inte se mig och den andra tjejen eftersom att de inte förväntade sig att se tjejer där inne - en tanke hos dem som alltså hade gjort oss osynliga. De fängslade killen som var med oss och i ett försök att rädda honom sprang vi omkring och lyckades hitta Voldemorts hemliga gömma som låg under omklädningsrummet. Där fanns en massa papper fulla med anteckningar och skisser inför hans nästa stora plan. Vi kände att vårt "leta efter toalett"-äventyr genast hade blivit till något mycket större ...

(Natten till 21/7)

Ett gäng med killar satt där jag var. Carl Schander var där. Lite senare hamnade killarna i fängelse, men Calle var på vår sida. Vi skulle kidnappa någon av killarna som var i fängelset, men de vaknade när vi närmade oss. Calle sa någonting och de kände igen hans röst.
"Öh, det är Calle", sa någon.
"Tjenna grabbar", sa Calle och gick fram till dem.
Killarna flyttades senare till en annan cell. Calle såg den kvinna som hjälpt honom att vända om från dessa kriminella killar. Hon log emot honom och Calle vinkade.

Jag satt och pratade med en man då anden av hans döda hustru kom och försökte strypa honom. Han ropade på hjälp och jag ropade på kvinnan att hon skulle sluta. Hon slutade. Jag sa till mannen att jag och kvinnan skulle gå ut på terassen och prata lite, kvinna till kvinna. Han nickade och såg hoppfullt på mig.

Sedan var jag ute och gick. Jag gick förbi en svarthårig flicka som var en ande från en död flicka. Hon tittade på mig och gick in i ett hus. Jag följde efter. I huset var det några ungdomar (~13år) som hade fest. Flickan var borta. Jag knackade på dörren till rummet där ungdomarna hade sin fest och en kille öppnade. Jag frågade om han hade sett en flicka med långt svart hår som var ungefär lika gammal eller några år äldre än honom. Han skakade på huvudet. Jag sa att jag hade sett henne gå in i huset. Han följde med ut för att leta efter henne, men han kunde ju inte se henne eftersom hon var ett spöke. Jag såg henne sitta på badkaret när jag gick förbi en toalett och gick genast in där. Jag frågade om jag fick låna toaletten och han sa ja. Jag vände mig till flickan och hon flinade och sa "Snyggt gjort". Jag log åt henne och sa att jag faktist var jättekissnödig på riktigt och frågade om det var okej att jag gick på toan. Hon sa att det var okej. Jag var lite orolig eftersom dörren till toaletten var en glasdörr. Jag var inte orolig för att kissa med genomskinlig dörr utan för att folk skulle se att jag satt och pratade med mig själv fast jag egentligen pratade med den döda flickan.

Här vaknade jag av att jag var jättekissnödig.

Jag satt på en gudtjänst och alla sjöng tråkiga psalmer som jag inte kunde. Alla satt på läktaren, men jag satt på en gunga i taket ovanför själva kyrkorummet. Eftersom jag hade tråkigt gungade jag fram och tillbaka. Jag insåg snart att jag störde folk och gick ut istället.

Sedan kom jag tillbaka och skulle sätta mig vid mina kompisar, men då hade Carro tagit den platsen och jag fick istället sätta mig på en annan plats bredvid Linda. De avslutade då den sista tråkig psalmen. Det som skulle komma här näst var en duett mellan en lokal, medelålders sångare och en jättekänd, svensk, enbent sångare som hette Johanna. Hon skuttade fram på sina kryckor men tappade en och föll ihop. Argt sket hon i kryckan när hon reste sig upp och fortsatte bort mot kören. De sjöng en sång som handlade om livet. Hur jobbig mannen i förhållandet brukade vara, att man aldrig förstod sig på kvinnan och hur ensam man alltid kände sig på lördagskvällen. Av någon anledning sprang jag sunt på scenen som statist, dock hade jag ingen aning om vad jag sskulle göra och hann inte byta om till rätt kläder i tid på låten.

Paul, Ingrid, jag och någon mer satt bakom/under en trappa i en kyrka (som var beige-gul) i stan eftersom det var ett fruktansvärt oväder utomhus. Det regnade, blixtrade och åskade. Jag frågade om det var smart att sitta i stans högsta byggnad ifall blixten slog ned. De andra förstod mitt påpekande och vi bestämde oss för att ta bussen därifrån. Vi stod på busshållplaten som på något vänster satt ihop med kyrkan. Buss 214 kom förbi och jag gick på den, men då var de andra inte där. Jag ringde och de sa att de var på buss 201 som kommit lite senare. Jag sa till dem att jag skulle vänta på dem vid resecentrum.

Jag klev av i resecentrum, men det såg helt fel ut, fast jag hade varit där en gång tidigare. Så jag visste att om man gick rakt fram och sen svängde höger från huvudentrén skulle man komma till 201ans hållplats. Jag gick rakt fram och svängde höger, men där var det en affär med några kvinnor som gjorde lergrejer. Jag såg att bokstäverna på vissa grejer var påmålade. Jag frågade vad det skulle kosta att göra bokstäverna i lera.
"Det skulle väl vara runt 2000kr", sa en av kvinnorna. "Du kan få det för 1500."
Hon log vänligt.
"Eh... okej jag ska tänka på saken", svarade jag.
"Vi tjänar massor med pengar på den här affären", fortsatte kvinnan och blinkade åt mig.
"Ja, fast allas män super ju inte upp pengarna man tjänar direkt", pikade en av hennes vänninor.
"Ja, jag vet att han gör det", suckade den första kvinnan och ryckte på axlarna och lämnade affären.

Det gick fort, plötsligt hade en kvinna tatuerat mig och flera av mina kompisar. Min tatuering såg ut som en handske, och den var sanslöst ful.
Men jag hade bara att se glad ut och betala flera tusen för den.