Jag var i en jättestor kyrka. Det var domkyrkan i Paris. Den var så stor att längst till höger hade den en stor vinsamling, och uppehållsrum som inte var del av själva kyrkan. Jag kunde inte delta i mässan eftersom den var katolsk, så jag skulle dricka ett glas vin. Det var väldigt sött och smakade mycket vindruva. Jag tyckte mycket om det. Jag var uppe på någon slags balkong, och när jag var klar med mitt enda glas vin var jag jättefull. Jag kunde knappt ta mig ner för trapporna. Jag passerade två franska poliser och försökte se normal ut. Jag misslyckades med det, men de brydde sig inte om mig. Jag kom ut i andra änden av kyrkan, och nu var jag sen till Taizémässan jag skulle på, så jag skyndade in i kyrkan. Det var bara jag och prästen där. Sedan när jag vände mig om och kollade igen var kyrkan fullsatt. Jag undrade hur full man egentligen kunde bli efter ett glas vin.
Jag bodde i Frankrike en period, och under tiden blev jag jättebra kompis med en vildkanin som pratade med mig. När jag skulle åka hem från Frankrike så visste jag att jag skulle sakna kaninen massor, eftersom kaniner varken har telefoner eller datorer så att man kan nå dem. Kaninen var också jätteledsen över att jag skulle åka, och när jag frågade honom om han ville följa med mig hem så undrade han nur det såg ut, om det fanns mycket skog som han kunde hoppa omkring i. Jag berättade att jag bodde i stan, men att det ändå fanns en hel del skog. Sedan kom flyttbilen som skulle ta mina grejer. Jag visste att jag omöjligt skule kunna få med mig allting. Kaninen skulle sitta i en liten väska. Jag valde emellan att inte ta hem ett dragspel eller en annan grej för att kunna få plats med kaninen. Först valde jag att ta med dragspelet, men när flyttgubben ställt in det ångrade jag mig - jag hade ju redan ett dragspel hemma. Den andra grejen hade jag inte två av.
Jag hade flugit till Frankrike för att jag skulle bli utbytesstudent där. Jag skulle bara vara där en dag och testa på. I ingången på skolan stod en man och tog hand om alla religösa prylar som slöjor. Jag ville inte ge honom mitt kors och stoppade det därför i fickan.
På första lektionen hade vi Victoria Rindö (hon undervisade i frankrike måndagar och tisdagar) som sedan förvandlades till kyrk-Lisa. Jag kom på att mitt plan skulle lyfta om en timme och jag behövde ta bussen dit. Jag insåg att jag aldrig skulle hinna.
Vi skulle gå någonstans (det var inte i Sverige), antagligen skulle vi tälta. Ingen visste riktigt var vi skulle och ingen gick med någon annan - ändå hade vi bestämt en plats. Jag åkte förbi en äng säkert tre gånger. På den ängen gick Kalle och Annika fram och tillbaka utan att ha en aning om var de skulle ta vägen.
Jag och Gunnar satt sedan i en buss och då åkte vi förbi ängen igen. Där var en busshållplats så vi gick av tillfälligt och ropade på Kalle och Annika, men nu hade Ingrid kommit dit så de visste var de skulle ta vägen. Pappan i familjen jag bodde i i spanien kom ner och pratade svenska. Han bröt dock endel.
Jag gick på bussen igen, men nu var inte Gunnar där. Istället var Samira där. Jag hade ingen aning om var jag skulle gå av så jag frågade Samira om hon visste eftersom hon kanske hade hört busshållplatsens namn när vi pratade om den. Hon visste inte. Sen försvann hon också.
Jag gick av vid en hållplats och insåg att det var fel, men när jag skulle gå på bussen igen åkte den iväg. Jag fick springa efter den. Jag gick förbi en stor Toffifee-affär (godiset) och insåg att jag antagligen var i den franska staden Toffifee (som jag hade sett på en karta). När jag kom till bussens nästa hållplats insåg jag att det var ändhållplatsen för buss 211 som jag hade åkt, men det här var inte Kisa vilket skulle vara bussens riktiga slutstation.
Jag var vilse och ledse och mobiltelefonerna hade inte fungerat på hela dagen. Då mötte jag Ann som var där (i Frankrike) och hälsade på sin pojkvän. Jag frågade om jag var i Toffifee och det var jag inte. Hon sa att jag kunde stanna med dem tills jag hittade mina kompisar igen.
Jag dansade och fick ont i foten. En doktor sade att foten mådde bra, men att min arm var helt böjd. Eftersom jag var i Frankrike hade jag svårt att ta mig till ett sjukhus. Jag visste att jag skulle dö utan hjälp, så jag ringde nummerupplysningen 118118. De hade inte numret till ett sjukhus, så jag ringde 118100, som hade det.
När jag lagt på kom en drake och hämtade mig. Väl på sjukhuset fick jag en liten flicka som doktor. Hon sade att det löser sig, och så spelade vi monopol istället.
Frankrike hade fått alldeles för mycket terrorister, så det var svårt överbefolkat. För att förändra det så flyttade franska myndigheter en massa människor till södra Afrika. Jag såg en världskarta där bit för bit av Afrika täcktes med människor, tills även Afrika var överfyllt så att de började placeras i havet. Då står jag helt plötsligt i en tv-studio och gör en intervju med Em (min flickvän), där jag frågar henne vad hon tycker man borde göra mot problemet. Jag hade vitt hår i Einsten-frisyr, vit mustasch och för stora glasögon, och kostym. Jag vet inte varför, men det var på något vis en Monty Python-känsla över intervjun.
Sen väcktes jag av den förbenade väckarklockan.