Jag, Ingrid och Kalle var på översta våningen i ett hus och skulle åka hem. Smidigaste vägen ut var att ta hissen, men den var för tillfället långsam så vi bestämde oss för att ta trapporna. Vi gick till trapphuset, som egentligen kopplade samman olika byggnader med ett trapphus. Även i trapphuset fanns en hiss, men den befann sig på våning 36 och vi var på 44 och orkade inte vänta på den. Vi började gå ner för trapporna, Karl och Ingrid först. Det kom en spärr i trappan som var midjehöjd, men de båda andra hade redan passerat förbi den.
"Det är en spärr här", sa jag.
"Det är bara att hoppa över den", svarade Ingrid någon nonchalant.
Jag hoppade över den, men fick genast en obehagskänsla över hela situationen. Vi fortsatte gå ett antal trappor ner tills vi kom till ett L-format rum med massa dörrar. Ingrid öppnade den dörren som hade en bild med en trappa på sig, i tron att det skulle vara trapphusets fortsättning. Det var en städskrubb. Kalle öppnade dörren med en bild på en skurhink för att se om det kunde vara fortsättningen. Vi började alla kolla olika dörrar. Det var relativt mörkt i trapphuset, men dörren jag öppnade såg jag en korridor som svängde av till höger, och där från höger kom det ljus. Det ingav dock en ny obehagskänsla, och varningsklockor började ringa. Jag påkallade de andras uppmärksamhet, lagom till att vi skulle få se en tjej i övre tonåren som stirrade på oss, speciellt mig, innan hon tog sig fram till dörren och gick in. Det fanns något obehagligt och spöklikt över henne, och jag fick en deja-vu-känsla över situationen. Det slog mig att det hade varit hennes rum jag kollat in i, och jag sa åt de andra att vi måste ta oss ut härifrån, nu. Jag kom nämligen på att jag hade läst den här spökhistorien förut, och om vi inte tog oss ut skulle vi vara fast för alltid. Vi började rusa upp för trapporna, men hamnade av någon anledning i en lång korridor. Tjejen var i änden av korridoren och gick långsamt efter oss. Hon betedde sig lite som om hon hade någon psykisk störning, och sa att vi var hennes vänner och att vi skulle ta hand om varandra, på ett sånt där kusligt obehagligt sätt.
"Vi vill inte vara dina vänner", fräste jag ifrån. "Lämna oss ifred!"
Då blev hon genast ilsken, och var på under en sekund framme vid min sida och höll i min arm. Paniken rusade över mig. Hon viskade att jag skulle följa med henne och att hon skulle visa hur bra vänner vi kunde bli.
"Jag bara skojade", sa jag skräckslaget. "Det är klart vi är dina vänner!"
Ingrid och Karl nickade båda medhållande. Hon släppte min arm och återgick till att gå ett antal meter bakom oss. I viskande ton redogjorde jag vad jag kunde komma ihåg av spökhistorien jag hade läst. Det här var nämligen ett förhäxat hus och om man inte kom ut i tid kunde man aldrig komma ut. Den här tjejen var husets första offer, och hon var nog egentligen innerst inne en skräckslagen tjej, men huset hade förändrat henne psykiskt så att hon nu arbetade med huset, antagligen för att kunna få sällskap där nere. Några menatala noteringar, som jag inte talade om för Ingrid och Karl, var saker jag inte var helt säker på. Jag var inte säker på om alla som kom in kunde komma ut, eller om den sista som utförde ritualen per automatik var fast. Eller om det var så att så länge vi var inne skulle den här tjejen kunna utföra ritualen och komma ut istället för en av oss.
Vi lyckades skaka av oss henne och kom tillbaka upp till där vi börjat i trapphuset. Under tiden hade jag lyckats minnas vad man behövde göra för att komma ut. Man behövde nämligen stå på en specifik bunt papper och sjunga en sång, sedan hoppa runt över spärrarna. Karl hade försvunnit till ett annat rum och satt där och spelade piano. Jag erkände för Ingrid att jag var rädd att alla inte kunde hinna ut och hon vi kom överrens om att jag skulle få utföra ritualen först, eftersom jag uppenbarligen var mest uppskruvad över situationen. Jag ställde mig på papprena och sjöng sången. Sedan hoppade jag runt spärrarna. Dock efteråt kände jag inte direkt hur något förändrats, även om jag visste att jag nu borde kunna ta mig till den tidigare byggnaden vi varit i och ta hissen ner därifrån. Ingrid utförde ritualen, men hon satt ner och la fötterna på högen papper för hon ville kunna spela på synten som stod där samtidigt. Jag gnällde på henne, men hon verkade inte bry sig om att hon inte gjorde exakt enligt instruktionerna. Kanske spelade det ingen roll. Vi försökte ropa på Karl att det var hans tur, men han hörde oss inte. Ingrid hittade en knapp som om man tryckte på skulle skaffa ett högtalarsystem så vi kunde nå fram till Karl så han skulle komma hit. Ingrid tryckte på den, men istället startade hissen i trapphuset (vi hade tidigare konstaterat att den var trasig) och började åka uppåt. Jag insåg direkt att den hade stått fast på våningen där tjejen bodde och att hon nu antagligen var i hissen på väg upp till oss. Jag sprang i panik in till rummet där Karl var och sa:
"Du måste utföra ritualen nu, Ingrid tryckte på en knapp och HON är på väg upp till oss. HON kommer tvinga oss att stanna! Skynda dig!"
"Va, har ni redan utfört ritualen? Varför sa ni inget?!" sa Karl.
Han skyndade ner till stället där man skulle utföra ritualen och jag brottades med mig själv. I teorin kunde jag faktiskt fly nu och lämna byggnaden bakom mig, men jag kunde inte ha på mitt samvete att lämna Karl kvar. Däremot så var det i situationen väldigt svårt att tvinga mig själv att stanna.
(20/12)
Jag hade en bat, nagot mellanting mellan en roddbat och en kajak. Jag paddlade forbi Stureforsbadet dar min mamma och mina systrar var. Jag stannade dar och borjade prata med dem, sedan visade jag att man kunde flytta pa vattnet fran vissa delar av an sa att det inte blev lika djupt dar. Jag gjorde sa pa en bit av an. Dessvare sa var detta att gora obalans i naturen, och an svarade med att bygga upp en hog mur av vatten som vi inte markte till en borjan. Nar jag sag den ropade jag:
"Se upp! Skynda hem!"
De borjade springa. Jag visste att nar ytspanningen skulle brista skulle det bli oversvamning overallt. Det skulle bli en kolosal katastrof. Jag borjade springa, och hoppade fran hustak till hustag efter min mamma. Mamma hoppade ner i en vattenscooter eftersom husen stod pa pelare i vatten, och jag hoppade pa bakom henne. Hon korde nerfor mot byn vi bodde i (efter ett tag var det en snoscooter istallet). Plotsligt var det jag som korde och jag hittade inte i byn. Jag ville ta mig upp pa det hogsta berget for att inte bli ovesvammad. Jag akte upp pa en vag, men kom snart till toppen pa nat som snarare var en kulle. Jag korde vidare och hittade en ingang i ett berg med stege. Jag klattrade snabbt och kom upp och ut, men insag att jag bara hade klattrat 2m. Jag fortsatte pa fot upp pa samma berg. Jag visste att det inte var det hogsta, men jag hade inte tid att hitta ett annat berg. Jag var i sallskap med min lillasyster Linnea, men hon var bara 4 ar och valdigt oforsiktig av sig. Jag kom till en avsats dar manga andra fran byn valt att ta skydd, ovanfor oss fanns ett platt tak av betong. Vi sag muren av vatten vaxa bortom bergen fran vilka jag just kommit. Jag undrade var mamma var nagonstans, och hoppades att hon funnit skydd. Jag upptackte att Linnea hade krypit ivag mot kanten av avsatsen och skyndade mig dit och plockade upp henne. I samma stund jag backade in mot vaggen sag jag hur ytspanningen pa vattnet brast och vatten borjade forsa ner for bergen i norr. Jag tryckte Linnea (som var iford en fargglad vinteroverall) mot mig, och sag skrackslaget pa mangderna vatten som adderades till floden/sjon som var nedanfor berget vi var pa. Vattennivan steg drastiskt, och inte nog med det borjade vatten forsa ner aven over oss, fran sodra bergen. Om det inte varit for taket ovanfor oss sa hade vi spolats bort pa direkten. Jag upptackte igen att Linnea krypit ivag for att kolla pa fenomenet narmre kanten. Kvinnan som satt bredvid mig hjalpte mig att fa henne tillbaka. Efter ett tag slutade vattnet att floda, fran berget vi var pa hade vi ungefar tre meter ner till vattnet, en drastisk hojning, men vi levde. Jag horde ett pling, det var kvinnan bredvid mig som fick ett sms. Det var fran hennes man. Han skrev:
"Det ar ett mirakel att jag overlevde det har, om du ocksa mar bra ar det ett tecken pa att vi borde vara tillsammans forevigt."
Jag blangde ilsket pa sms:et. Hennes man var ingen trevlig karl och hade varit otrogen mot henne manga ganger om och misshandlade henne verbalt. Jag sa till henne att hon skulle sta fast vid sitt beslut att lamna honom och inte ta honom tillbaka. Jag sag att det gjorde henne verkligt ont och visste att hon alskade sin man trots att han var ett javla svin. For att make:a min point visade jag sms:et han hade skickat till min mammas mobil, som jag av nagon anledning hade, under tiden floden pagick. Den sa: "Hej vackraste, hoppas du mar bra. Jag vill garna traffa dig och visa hur mycket du betyder for mig."
Jag trodde inte min mamma hade nat att gora med den har snubben, men jag franholl mig fran att skriva tillbaka aven om jag var bra sugen pa att saga vilket javla svin han var och att jag onskade att han inte overlevt floden. Dels ville jag inte gora det i min mors namn, och dels var jag fortfarande for orolig om min mamma hade klarat sig for att kunna gora nat annat.
Jag cyklade trehjuling (inte de man har nar man ar liten, utan stora som det kryllar av i Kina). Jag hade nagonting vardefullt pa flaket som jag var tvungen att fly med. Ellinor satt pa flaket for att se till att ingenting ramlade av. Mamma jagade oss pa en moped och vi hade i princip ingen chans att fly fran henne, men jag visste att vi skulle klara det. Vi cyklade mot Stangan och jag svangde hoger for att cykla upp pa vagen bredvid, men aningen forsent. Framhjulet gick over kanten och resten av cykeln foljde efter. Jag och Ellinor simmade i vattnet. Mamma skulle nu vara tvungen att dyka efter cykeln om hon ville ha grejerna pa den, men det skulle aven vi vara tvugna att gora.
Jag var en mördare och försökte fly. Jag var på en tågstation och det var en person där som visste för mycket. Jag försökte ha ihjäl honom genom brottning, i vilket jag inte hade överläge. Jag tog hjälp av en stins och höll fast honom mot rälsen tills ett tåg kom. Då hoppade jag och stinsen åt sidan och mannen blev överkörd (slizead i tre bitar). Sedan började jag fly från scenen och sprang in genom en dörr.
Jag och några till flydde ner i en tunnel för vi var jagade av Voldemort. Voldemort stängde dörrarna bakom oss och trodde vi var instängde vilket vi inte var eftersom vi enkelt kunde få bort grejerna där tunneln en gång rasat samman. Vi kom till ett rum som vi inte vågade lämna och satt tysta där. Plötsligt hörde vi fotsteg och vi visste att vi skulle bli upptäckta av dödsätaren som kom. Det var Sasha (min morbrors fru) och hon hade Rebekka med sig. Sasha var visserligen dödsätare, men hon lovade att inte avslöja oss om vi tog hand om Rebekka. Alla la sig ner och trängdes ihop i de två stora dubbelsängar som fanns i rummet. Jag gick och försökte släcka ljuset för att Voldemort och hans följeslagare inte skulle avslöja oss, men en strömbrytare gjorde så att två lampor släcktes och två andra mycket starkare lampor tändes. Efter ett tag gav jag upp letande efter stömbrytare så vi skulle få helt mörkt.
(22/12)
Annika hade ett barn som var fem år gammal, fast egentligen tänkte jag fel eftersom den bara var fem månader gammal. Barnet var inte Josefs utan någon annans. Annika använde p-plåster. En ond man kom och ville kidnappa barnet så vi flydde. Annika stoppade barnet under jackan, men jag var rädd att den skulle trilla ut därifrån och bad henne lägga barnet i cykelkorgen istället. Hon vägrade.
Det var en massa saker som hände innan som jag inte minns. Men jag var en figur från Bamse, och det var en massa sådana figurer med. Vi sprang på ett spår för det var ett tåg efter oss. Några var smarta och sprang av spåret, men inte en liten röd räv. Jag sprang efter räven och fällde henne. Tåget körde över oss, men eftersom vi låg platt på marken skadade det oss inte. Jag sa åt räven att gå av spåret, det var för farligt på. Hon förstod inte utan började springa igen då ett tåg till kom efter oss. Jag sprang efter, och lyckades tillslut få av räven från spåret. Fast tåget var ute efter henne, och jag hade gjort en ramp så att den skulle komma av spåret (det var inte bra eftersom den kunde köra utanför spåret också tydligen), och nu kunde det prata. Det ställde sig med nosen uppe på rampen. Jag var plötsligt Harry Potter och räven Hermione, fast vi såg fortfarande ut som bamsefigurer.
"Ni är tillsammans", sa tåget.
"Det är vi inte", svarade jag.
Tåget skrattade åt oss och sa:
"Ni kommer bli tillsammans i slutänden."
Det var svårt att värja sig mot tåget som var en inskränkt Harry/Hermione-shipper.
"Hermione är som en syster för mig", svarade jag.
Tåget var ganska farligt, men jag var inte rädd. Jag var ju Harry Potter i Bamsefigursformat. Sen vaknade jag.
Vi var en grupp spioner à la CIA, som var på väg till Mongoliet. Det var krångel med färgan så när vi kom fram var vi fem minuter sena. Då hade alla redan försvunnit från vårt viktiga möte. Vi fick helt enkelt ge oss ut själva. Vi fick ge oss av mitt i natten för att spionera på ett hus. Där fanns en vallgrav i storlek med en bäck, eller snarare rännil. Ändå funderade vi massor på hur vi skulle komma över tills jag slutligen tog ett skutt. Vi trodde att en hund skulle börja skälla, men det hände inte. Vi började spionera runt huset, som det lyste i. Plötsligt såg vi en kvinnna längre bort. Vi fick panik och började springa. Men nu var det mycket svårare att ta sig ut, vi fick klättra upp för rännilens fåra, och det tog jättelång tid. Jag ramlade, men fick tag i en grästuva. Så sprang iv därifrån ut på Mongoliets gator. Där träffade jag en som kunde franska, så vi växlade ett par meningar. Sedan kom kvinnan vi hade sett. Hon log och skrattade lite åt oss. Sedan frågade hon vad vi hade pratat om när vi hade samlats i hennes trädgård innan själva flykten. Jag blev förvirrad eftersom vi inte alls hade samlats, utan flytt i förvirring.