På en cykelväg en sommardag mötte jag Beatrice som kommit hem från USA. Ingen annan visste att hon kommit tillbaka än. Jag blev väldigt glad och vi hamnade i diket och jag grät lite.
I Grekland skulle jag fotografera ett djurkranium uppe på ett berg över vattnet. Jag trodde jag var helt ensam när en annan man stod vid kanten och hälsade på mig. Jag tänkte att jag kommer att ramla ner om jag fortsätter så jag tog mig till en trappa som låg under vattnet och kom i land. Jag och mannen simmade ihop.
På ett kalas hemma hos oss kom släkten plus några från klassen, bland annat Carro. Oskar försökte äta ett av mina blå ljus.
Tidigare i år utspelade sig denna märkliga dröm - jag gled på mage ner för den mycket branta asfaltsbacken i närheten och tyckte konstigt nog att det var härligt. Backen var grusad så det var kanske därför. När jag väl kommit ner från backen så hamnade jag i diket där jag såg att det låg säkert tvåhundra mobiltelefoner. Jag plockade upp en och märkte att den var på och att jag kunde kolla på alla saker som fanns i den. Efter att kollat igenom två telefoner kom min storasysters tidigare klasskamrat och började kolla igenom telefoner han med. Senare kom Sanni och Senja förbi på varsin longboard och frågade vad vi höll på med. Ungefär där tog drömmen slut.
Limbo och jag hade lånat min systers bil och körde hem från Mellerud. Vi hade kul och krockade några gånger, men Limbo gjorde någon konstig sak så att bilen blev som innan igen. Tyvärr körde vi ner i diket i Nödinge.
Vi skyndade oss ur bilen och över på andra sidan vägen, precis i tid för att vända oss om och se bilen sprängas. Jag vände mig till Limbo. Hon ryckte på axlarna och sa: "Inte mitt fel att det var automat."
Vi gick uppför vägen till Alekrossen, bara för att senare bli jagade av en arbetare. Vi sprang in i en lada som helt magiskt dykt upp framför oss.
Innuti ladan var ett paradis för personer som ville gömma sig. Det fanns hemliga gångar och dörrar, flera våningar och en stor slemmig sjö underst. Vi tog närmaste stegen upp till en stor plattform, där vi låg och väntade på arbetaren. Konstigt nog var det en snygg man, ungefär 20 år, med kort blont hår och svart kavaj som kom in.
Det visade sig att den här mannen var en seriemördare och ville dränka oss i den slemmiga sjön som alla andra hans offer.
Limbo tog en gång åt vänster medans jag klättrade över till andra sidan. Mannen stirrade på mig hela tiden med ett leende, så jag skrek åt honom att gå och dränka sig. Han ville inte det.
Mannen klättrade sedan upp och följde efter mig. Då hoppade Limbo ner från våningen högre upp i ett rep och skrek "BANZAI!" och träffade mannen i magen. Han föll ner i slemmiga sjön och blev nerdragen av ännu slemmigare lik.
Jag och Limbo dansade i en ring. Sen vaknade jag.