Dlogg

Jag är hemma hos mamma och pappa, jag har lovat att göra pasta med gremolatapesto. Vi behöver mycket så jag blandar allt i badkaret. Jag slänger i hela krukor med sallad och allt, sedan ser jag att mamma ställt i blomträd och andra växter med krukor o jord, som jag får plocka bort - det blir ingen god pesto med dom växterna. Däremot slänger jag i papper, bland annat min gamla almanacka om jag river bort pärmen från. Det blir säkert gott resonerar jag. Jag fortsätter med att slänga i en hel kruka persilja. Jag blandar min pestoblandning med bara händerna, häller i massor av olja i badkaret. Jag provsmakar ett stort salladsblad. Händerna glänser av olja.

Vi har fest på skolan, det ska komma massor av folk. Vissa smiter in utan att betala men ja hinner få tag i dom och drar ut dom. Någon säger att Fredrik Reinfeldt står utanför, jag tror inte på det. Men sedan ser jag honom stå där ute och prata med några som är på festen. Vi blir oroliga att han ska stänga ner vår fest men det verkar vara lugnt. Sedan ser vi blinkande blåljus, polisen kommer. Nu blir vi rädda på riktigt. Men dom är inte där för att förstöra festen utan att hämta en kille. Poliserna är civilklädda. Killen dom hämtar ger mig sina nycklar och säger åt mig att jag ska förvara dom så länge. Varför vet jag inte.

Jag kommer in på festen igen, det är upplyst i lokalen. Jag slår ut med armarna och gör ett glatt utspel att det är lugnt, vi kan dra igång festen igen. Någon säger till mig att tagga ner och det är dålig stämning. Någon säger att läsken börjar ta slut, men jag anser att det är bra för vi kan sälja mer öl då, och det tjänar vi ju mer på.

Jag går runt i ett villaområde. Det är samma villaområde där jag växt upp. Det är skrämmande likt, förutom att det bor andra människor i husen och vissa hus och tomter har bytt plats. Jag säger till den som är med mig att snart, så kommer mitt föräldrahem. Vi går vidare och kommer fram. Det står en kvinna i trädgården. Jag känner mig olustig. Huset är sig likt som det var förr, men ändå inte. Vi svänger av på en gata och kommer in på granngatan där det är några som är i full färd att bygga ett nytt hus. Jag säger något till dom, dom undrar något och jag tror att jag svarar något i stil med " fråga inte mig, jag har aldrig varit här förut".

Jag och Daniel är på väg till globen. Dom har byggt en ny väg uppe bland husen som leder till globen och vi tycker det är flashigt. Det är någon slags invigning och vi kommer fram. Det är två olika insläpp så vi ställer oss i kön som är relativt lång. Jag kommer inte ihåg vad det var vi skulle se för nåt inne i globen, men vi kommer in i alla fall och hittar våra platser. Det är dåliga platser, riktigt dåliga. Men vi sitter ju i alla fall inne i globen, vilket är rätt tufft ändå. Jag tittar till vänster där det sitter en familj som har ännu sämre platser, bakom ett plank, dom ser alltså ingenting. Så jag tänker att jag och Daniel inte har så värst dåliga platser ändå. Jag tycker att globen känns liten inuti.

Jag drömmer att jag har blivit brännskadad på bröstet/magen, och helt plötsligt är jag på ett sjukhus där jag talar med en japansk läkare. Han ger mig ett dropp och lägger om mitt sår med ett grönt bandage. Jag är helt ensam på sjukhuset i ett rum utan väggar?? Sedan får jag för mig att springa därifrån och jag springer upp och ner i trappor och på en gata, där min mamma jagar mig/åker efter mig i en röd bil. Hon kör mig tillbaka till sjukhuset och läkaren är däg igen och bara stirrar på mig.
Sedan vaknar jag...detta har jag drömmt minst två ggr i månaden i fyra år nu.

Jag var i församlingshemmet och det var en fest där. De som var där var konfirmander, ungdomsgruppen, Lisa såklart och en massa SH:are. Jag satt bredvid Kyashi och vi gosade hela tiden. Lisa tyckte det verkade trevligt. Vi, alla som var där, planerade och övade inför något framträdande/liknande som vi skulle göra på scenen vid ett senare tillfälle.

Jag skulle gå hem från universitetet. Jag tänkte ta en genväg genom ett radhusområde (med blekrosa radhus), men tappade bort vilken riktning jag gick i eftersom jag aldrig gått igenom området tidigare, men jag visste inte att jag gick i fel riktning. Jag mötte Sigrid som bodde där. Hon hälsade på mig och undrade vad jag gjorde där. Jag sa att jag var på väg hem. Hon talade om för mig att jag gick åt fel håll och pekade mig i rätt riktning. Min hjärna fick en "aha!"-upplevelse av den informationen.
"Jo", svarade jag. "Jag försökte bara ta mig ut härifrån för tillfället."
Där härifrån syftade på radhusområdet.

Jag bodde i Frankrike en period, och under tiden blev jag jättebra kompis med en vildkanin som pratade med mig. När jag skulle åka hem från Frankrike så visste jag att jag skulle sakna kaninen massor, eftersom kaniner varken har telefoner eller datorer så att man kan nå dem. Kaninen var också jätteledsen över att jag skulle åka, och när jag frågade honom om han ville följa med mig hem så undrade han nur det såg ut, om det fanns mycket skog som han kunde hoppa omkring i. Jag berättade att jag bodde i stan, men att det ändå fanns en hel del skog. Sedan kom flyttbilen som skulle ta mina grejer. Jag visste att jag omöjligt skule kunna få med mig allting. Kaninen skulle sitta i en liten väska. Jag valde emellan att inte ta hem ett dragspel eller en annan grej för att kunna få plats med kaninen. Först valde jag att ta med dragspelet, men när flyttgubben ställt in det ångrade jag mig - jag hade ju redan ett dragspel hemma. Den andra grejen hade jag inte två av.

Jag och Anders blev sugna på sötsaker, och gick till en affär som liknade Clas Ohlson. Det var mörkt och när vi kom fram var de inte långt från stängningsdags.

Jag hittade en lampa som alltid lyser och som man alltid har kopplad till ström, och jag ropade till Anders att jag sett en sådan i TV-programmet Dragons' Den. Anders såg en gammal kompis och hälsade på avstånd.

Väl vid sötsakerna stod jag jättelänge och försökte välja. De hade bland annat en paj, en ostsallad, marsipan och semlor, och en massa andra saker som inte alls verkade lika trevliga. Ett tag bestämde jag mig för marsipanen, men när jag gick efter den var den inte kvar. Jag tänkte sen ta salladen, men det stod ett gäng ungdomar där, och jag kunde inte komma emellan att nå salladen. Jag tänkte sen ta pajen, men insåg att den hade kattmat i sig, och det är ju inte vegetariskt.

En anställd kom förbi och sade att "natten kommer", alltså att butiken stänger. Jag velade ännu en stund och gick sen till kassan där Anders väntade, men tomhänt.

På vägen hem gick vi förbi en gammal byggnad, som tydligen var samma som vi var inne och handlade. Den var nu kall och tom, och liknade en rivningslokal. Vi tittade med kikare förbi staketen och såg en skylt inuti där det stod att man fick skylla sig själv om man tog sig in.

Vi började diskutera jobbiga, stela människor (den typen som inte skulle lyssna på ett sådant råd), och vi kom in på att diskutera tv-programmet Draknästet. Han började prata om ett visst tillfälle med en stel människa där, men jag sade till honom att vi redan pratat om det.

Sen kom vi in på dålig journalistik och jag sade att jag fått erfara det när jag var på Sweden Rock Festival, och en radiopratare skulle sammanfatta Nightwish, men inte verkade ha en koll på vilka det var.

Han började övertala någon, jag vet inte vem, om att han i alla fall någon gång måste ha sett tidning "Sweden Rock Tidning", som ju finns ibland hemma hos oss. Jag påpekade att den hette Sweden Rock Magazine.

Jag och Stina var på väg till affären i Tallboda, och det var mörkt. Precis utanför kastade barn med glaskulor mot porten, och en dam gick förbi och sade att de inte fick kasta _på_ porten, utan bara in genom den. De lyssnade på henne och kulan åkte in och träffade ett tidningsstånd.

Tidningsståndet hade en bild på Emmy, min första flickvän, och jag berättade det för Stina. Sen såg jag Tobias, en kompis från lågstadiet, och jag gick fram och frågade honom om han visste någonting om Emmy hade flyttat till Tallboda - för varför skulle hon annars vara på tidningen här? Jag pratade coolt, ungdomligt slangspråk för att han skulle förstå. Han visste ingenting om det.

Tim hade skaffat en ny blogg. Den såg sådär löjligt seriös ut, så jag bestämde mig för att jävlas med honom. Jag hade nämligen hans lösenord från långt tillbaka och det visade sig att han använt samma till den här bloggen. Jag började skriva en massa spaminlägg, där jag skrev hur kul det var att jävlas med Tim. Dessutom att jag bara gjorde det på skämt, och sedan när jag hade fått massor med kommentarer som berättade hur rolig jag var så återställde jag bloggen till dess ursprungliga läge. Jag skrev under användarnamnet "mtldr0". Vad jag inte visste var att Tims blogg var kopplad till LiU:s hemsida och LiU blev sura på allt spam jag orsakade och stämde Tim för det. Jag lovade Tim att jag skulle erkänna att det var mitt fel till dem och säga att jag inte visste att det var länkade. Tim verkade sur på mig, men inte jättesur. När jag gick in och kollade hans blogg en sista gång så upptäckte jag att mina föräldrar hade kommenterat ett inlägg i tron om att det var min blogg. Jag undrade hur de hade hittat mig samtidigt som jag raderade deras kommentar. Jag googlade på mitt namn och försökte hitta mig, men misslyckades. Jag insåg snart att mtldr kanske inte var det mest anonyma namnet eftersom det var konsonanderna för Matilda R, och de visste att Tim var min kompis.

[Hantverkare jobbar hos oss varje dag denna vecka, från 8 och framåt. Alltid när jag har sovmorgon vaknar jag till ett flertal gånger av deras oväsen.]

En av hantverkarna slog våldsamt upp min dörr, såg att jag låg och sov och sade "oj". Han försökte därefter sträcka in sin hand mellan dörren och väggen för att på det sättet öppna den utan att jag märkte det.

Studierektor Maria Källgren bad mig och Qvarfordt att handla mat till skolan. Vi skulle göra det över två dagars tid, måndag till tisdag, och varje dag skulle börja 08:30. Jag blev tjurig eftersom jag annars börjar 09:50 på tisdagar.

När jag frågade varför vi skulle handla åt henne sade hon att det var hård policy på att skolor inte fick handla mat, men att detta kunde kringås om en elev handlade mat och sedan "gav" det till skolan och skolan "gav" pengar tillbaka.

Jag sitter på en tågstation, Nicole är där och jag får massor av gåvor av henne som hon har i en plastkasse. Jag ser en polisbil komma och 2 rånare står på perrongen. Polisen försöker skjuta mot rånarens axel men jag ser att han trycker av men ingen kula kommer. Rånarna brottar ner polisen och klär ut sig till poliser själva.

Efter att ha deltagit i en tävling av något slag vann jag, mamma och Tom en träff med Brock Lesnar.
Det hela utspelade sig i ett stort hus i lyxig stil och vi satt alla uppe på en utsmyckad balkong med mycket krusiduller.
På Balkongen (som var i storlek av ett medelsize-vardagsrum) stod en soffa, några fåtöljer och en mini-bar. Det var en himla trevlig stämning på den där balkongen, det var som att Brock var en gammal vän till familjen och vi hade en massa att prata om, förutom Tom som verkligen var som ett 14-årigt fan på en Darin-konsert och mest tittade på Brock med vördnad.
Jag, som aldrig sitter som normalt folk, hade krupit upp och satt grensle över soffans armstöd medan Brock, som är stor som ett hus, tog upp resterande delen av soffans utrymme. Brock tafsade mig på rumpan och jag blev fruktansvärt arg ("bara för att du är känd kan du inte göra vad du vill!"), men det var ändå på något vis samma familjära stämning.
Brock nonchalerade min ilska och vände sig till Tom och bad honom beställa fram en limousine.Med ett litet skrik sprang Tom iväg och några minuter senare såg jag över balkongräcket hur en limousine körde in på gårdsplanen. "Vill du följa med mig på en tur?", frågade Brock.
Jag funderade på om jag ville följa med honom, och framför allt vad som skulle hända i bilen när vi var ensamma. Jag hade en diskussion i mitt huvud i drömmen i stil med det här; "det vore ju coolt att ha strulat med Brock Lesnar, och han ser ju faktiskt riktigt snäll ut. Men tänk vad stark han är, han skulle kunna våldta mig hur lätt som helst, och dessutom krossa mig på samma gång. Men han ser ju så snäll ut"

ut ur min mun kom orden "Men Brock, du har ju en fru?" Han kröp ihop och tittade på mig med hundögon och sa "ja, men hon är ju snart 60 år gammal, jag vill bara ha någon att gosa med" (han lät som ett litet barn när han sa det)

Nu var vi plötsligt vid huset där jag och Tom växte upp på Romanäs och Brock var iförd ett par röda hängselbyxor (endast). Mamma räckte fram en hästsko till honom, för det var tydligen en familjetradition att vi grävde ner hästskor i vår trädgård. Så Brock tog ett hopp ner från balkongen (han är ju typ Hulken, så han klarar sånt) och kastade iväg några stockar som låg på marken. Där under var en stor fyrkantig yta täckt av lera där en massa hästskor var nedgrävda. Brock fiskade upp några stycken och mamma utbrast glatt "Titta Louise! Där är hästskon från dagen du föddes!" Sen gick vi på cocktailparty. Jag minns att Brock hade vit smoking och jag var blond.

Vi var ett gäng ungdomar som var utbytesstudenter på en skola i Korea, det kändes ungefär som jag trodde Korea skulle kännas, smutsigt, bråkigt, stelt och obehagligt. Ingen av koreanerna pratade engelska och ingen av oss pratade koreanska, så det var mycket förvirrat.

Vi var på en en rundtur i ett fängelse och William (som i den här drömmen var en extremt politisk och snygg rebell, det du Wille) skapade tumult genom att kastade smällare i gångarna och skrika nedlåtande saker om deras regering.Vi blev jagade av fängelsevakter men jag lyckades på något sätt komma undan.Jag flydde hem till Anton i Tallboda, som såg ut som en storstad i modern tappning med höga skyskrapor i glas. Anton satt och spelade piano när jag kom och frågade sin mamma om jag fick stanna.Konversationen var ungefär såhär:"mamma, Qvarfordt är på flykt från den koreanska regeringen, kan hon låna en sovsäck?"

"Duger inte soffan längre för Qvarfordt, va va? Röker flickan fortfarande?"



Jag tog en buss nästa dag in till Tallboda centrum för att få tag på Lars Winnerbäck boxen "Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen". Jag knatade in i en bokhandel och tittade runt bland böcker och konstnärsmaterial när killen i kassan skriker "öh! Det finns faktiskt glass på andra ställen!"

Sen verkade jag bestämma mig för att ge upp inför rättvisan och överlämna mig själv till polisen, så jag ringde runt till alla och berättade att jag skulle sitta i fängelse. Tragisk historia

Ängen jag går på fylls av vatten, men jag går inte egentligen, jag liksom svävar några centimeter över marken. Allting runt omkring mig går i pastellaktiga mjuka färger men med en kraftigare grön som ett utstickande inslag. Det ser lite ut som om världen fått färgkartan hos en prinsesstårta. Landskapet omkring mig förändras till små sjöar med uppstickande bolliga gröna kullar i mitten och jag kan inte sväva längre. På ett gigantiskt näckrosblad kommer Anna paddlandes med några vänner jag inte känner igen, de sitter förnöjt och röker pipa och dricker te."Nämen hoppsan, du bli ju blöt" säger Anna och halar upp mig på bladet "det är ju inte så skojigt".

Vi förflyttas nu till en tågvagn, jag vet inte hur, och taket är öppet upp mot en starkt lysande stjärnhimmel.Alla skålar och fyrverkerier brister ut i natten med sprakande färgexplosioner.

Det är min första dag på praktiken hos Moderskeppet. Men allting stämmer inte överens med verkligheten.
Kontoret är inrett i en rödaktig plysch med mycket guld och fransiga kuddar, och alla i Moderskeppet-gänget ser inte riktigt ut som sig själva. Den enda som är "på riktigt" är Fredrik.
Sanna är en kvinna med långa röda lösnaglar och Mattias är en ganska tjock och grotesk man i beigea prasselbyxor. Det är kväll och utanför fönstret syns ljuset från staden som små eldflugor långt borta. Jag blir utskickad för att köpa cider och sedan sitter vi tillsammans och pratar och super lite allt möjligt.
Mattias maler på om att jag spelar i ett band, fast jag inte gör det och en tjock katt strosar omkring bland alla ben. Någon ger Fredrik en kommentar om att han köpt två minisängar på Coop men aldrig kommer få användning för dom. Fredrik blir sur och går därifrån men kommer sen tillbaka efter ett tag för att hämta mig och har i släptåg med sig tre små ljusbruna hundar med scarfs.

Jag befinner mig i ett hus ute på landsbygden, ett rött trähus. Det är inte beläget i Sverige dock utan någonstans i södra USA. Utanför fönstret skymtar jag ett skrotupplag och varje gång en bil kör förbi dammar det enormt mycket på vägen.
Jag är fastspänd på ett bord i köket och har stora bultar i händerna så jag inte ska ta mig loss.
Min kidnappare ser ut som en utmärglad Jim Carrey med veckig hy och påsar under ögonen, men samtidigt är det Karolin. Hur detta är fysiskt möjligt vet jag inte. Men jag minns hånflinet i hans ansikte tydligt. Han har hängselbyxor på sig, men bara ena hängslet knäppt över den bara överkroppen.
Rösterna av ett par damer hörs utifrån och det ringer på dörren.
Min kidnappare småpratar och tar emot något från ekipaget. Jag försöker skrika till dom, men ingen svarar.
Mannen lyfter upp en stor kniv och skär mig tvärs över hela magen, upp över mina armar och avslutar med ett snitt i ansiktet.
Jag vet inte hur lång tid som går men ett tag senare bestämmer han sig för att dra därifrån och lämna mig i mitt eget blod på bordet. Såren på magen har blivit långa bruna skorpor vid det här laget.
Han hoppar ut genom fönstret och plötsligt är vi i Linköping.
Nu ser han ut som Karolin och på något vis kommer jag ifrån honom.
Jag springer iväg till en bakgård där ett gäng har fest. Jag ser belysning i träden och hör strömmande musik på långt håll.
Där i en vit plaststol sitter Joel, men bakom honom sitter också Karolin.
Jag blir paralyserad men lyckas tillslut förmå mig att skrika något till Joel, han springer fram och ställer sig framför mig som en sköld och sen blev allting bra.
Vad som hände med Karolin förtäljer inte historien.

Jag läste kinesiska med ett datorprogram baserat på strängteori, hur minns jag inte. I programmet hade jag en oformaterad text, och jag skulle kopiera texten till ett annat fönster som då i sin tur öppnade en videofilm med en personlig lektion i kinesiska. Varje gång jag kopierade en textrad ändrades dokumentet lite genom att det slängde in slumpmässiga tecken jag var tvungen att radera bort för att kunna fortsätta använda programmet.

Den finaste dröm jag någonsin haft som på sitt vis beskriver min sinnesstämning det gångna året var den här: Jag gick på en cykelväg, som jag i verkligheten går på nästan varje dag, och tittade upp mot träden. Då såg jag jorden, på precis samma sätt som man ser månen om kvällarna fast den var mycket närmare. Den hade inte heller de starka färgerna den brukar ha på bilder, utan var mycket mörkare men man såg ändå att det var jorden. Jag tyckte det var ytterst märkligt.
http://likeaflowerinthesnow.blogspot.com

Min mobiltelefon hade strulat en längre tid, jag gick till Elgiganten och skulle reklamera den och säga att jag ville ha en ny ist. för att lämna in den på reparation en längre tid. Jag frågade de anställda efter varuhuschefen och de hänvisade till ett callcenter där hon fanns. Hon var stressad och var på väg på lunch, så jag följde henne en bit och föreläste för henne om att jag skulle få reklamera min skittelefon. Hon var inte så tillmötesgående. När hon hade gått ut genom svängdörrarna kollade jag efter henne och formulerade orden "BITCH" med läpparna.

Jag var Jack ifrån TV-serien Eureka, och min dotter Zoe fyllde år. Jag gick runt i affärer och letade efter en bra present. När jag hittade en (jag minns inte vad) åkte jag hem.

Väl hemma anordnade jag festen och firade den. Bland annat kom en av Zoes vänner och hennes far, som var en väldigt stark och råbarkad man med skägg men inget hår.

Efter festen såg jag en skugga på andra sidan ytterdörren, och jag sprang dit och låste precis innan människan på andra sidan skulle öppna. Jag ropade på hjälp men ingen av de som satt vid bordet reagerade. Jag fortsatte att hålla emot när människan fortsatte dra. Efter en stund insåg jag att mannen ville skada Zoe, och när skuggan försvann förstod jag som genom telepati att "Dark Passion Play fungerar inte, men House of Leaves" kanske är svagar. Jag tolkade detta som att han gav upp på ytterdörren och skulle satsa på bakdörren, men jag hann inte börja gå dit förrän han åter dök upp vid ytterdörren. Nu drog han så hårt så att dörren slogs upp.

Mannen visade sig vara den starke mannen på Zoes fest, och han var tydligen väldigt arg för att jag slängt ut honom från festen. Jag mindes att han haft med sig ett hästhuvud och att jag av den anledningen slängt ut honom. Han påpekade att hästar inte är mer intelligenta än t ex gris, men jag kontrade med att det var olagligt att äta häst. Han sade att det inte är olagligt, men det finns en liknande lag i Canada, om en typ av noshörning.

Han tog med mig ut i trädgården, och en bit bort såg jag Zoe ligga i gräset. Hennes huvud var sönderslaget och hjärnan utskopad som för att ätas. Mannen skrattade åt min min.

Jag är i skolan och är så hemskt kissnödig. Jag går då till "lådan" som är en av toaletterna. Lådan är egentligen ett fack som är 10 cm högt och ganska djupt och där ska man krypa in om man vill gå på toaletten. Och man får ligga ner och göra det man ska, konstigt nog i drömmen så är det inte alls trångt utan helt naturligt. Jag får sedan en enkät om skolan och ska fylla i diverse svar på frågor. Jag kryssar, men det är svårt o förstå för frågorna är luddigt ställda.

Jag och Daniel är på väg till Linköping, gåendes. Vi kommer fram och Daniel säger att man ska gå in på den här vägen om man vill komma till city, husen var gamla och ståtliga. Daniel säger att ' det ser ut lite som i Massachusetts. Vi går och går och svänger av. Det står massor av hästar på rad innanför ett stängsel. Säkert hundra stycken. Vi kommer fram till att det måste vara travhästar. Dom blir väldigt rädda för oss när vi går förbi. Till vänster på ett stort fält springer massor av travhästar lösa. Men när vi kommer närmre ser vi att det är kor och människor som spelar ko-polo. Det är alltså två lag med mixade kor och människor i som springer runt o spelar med en boll, alltså precis som fotboll typ. En människa råkar skjuta över bollen över stängslet och den fastnar uppe i ett träd. Daniel är hjälpsam och ska hjälpa till att ta ner den men mannen som sköt upp den skriker ' låt den va, låt den va! ' Så får vi en ny boll som vi ska skjuta in. Daniel missar så jag försöker men sista gången lyckas Daniel få över bollen till människorna och korna som kan fortsätta spela. Sedan går vi runt och ska fortsätta inåt Linköping city igen och jag ser en ko som dribblar i motljuset, och tänker att det ser harmoniskt ut.

Min kanin var vid liv, men bara knappt, så jag gick in och gav honom tre knäckebröd och tog ut honom ur buren, han började kvickna till. Han låg på min mage och var världens mysigaste kanin helt enkelt. Jag släppte ut honom i trädgården och han fick springa runt lite. Jag såg plötsligt en annan bur som står i trädgården med en annan kanin i, som egentligen skulle vara död hade jag hört, men den här var ju livs levande. Så jag släppte ut honom och han var helt rufsig och tufsig efter att ha stått ute i väder och vind och hann springa iväg innan jag fick tag i honom.

Jag och pappa är i Rom, vi sitter ute på en restaurang som står på pålar ute i vattnet. Det är som en liten matmarknad med italiensk mat och öl och man kan gå och ta hur mycket man vill. Jag behöver sedan gå på toaletten och en som är med oss visar oss ett ställe där man förhoppningsvis kan besöka en sådan, jag smyger in och det visar sig vara en kyrka, folk sjunger och går i rader in i huvudsalen. För att få låna toaletten är det bäst att jag låtsas vara kristen. Jag mumlar något och låtsas vara det helt enkelt. Toaletten är jättestor, jag låser om mig. Nu ligger den här kyrkan i Berlin helt plötsligt och folk pratar tyska. Mellan plankorna i väggen på toaletten kan man ana kyrksalen och folk som står i svarta dräkter framme på scen, mest kvinnor. Toaletterna ser ut som långa kar med en halv toalettstol på varje sida, så jag sätter mig på ena halvan av toalettstolen och kommer fram till att det var ganska bekvämt.

Jag och min syster mötte varandra från förr i tiden, jag var fyra och min syster var sex. Jag kände igen oss direkt såklart och frågade vad de hette. "Bella" svarade min lilla storasyster, "mormor" svarade mitt yngre jag. Hur gammal är du? frågade jag migsjälv. "Två och ett halvt" svarade jag, fast jag såg att jag var äldre än så.
Finns det något du gillar? frågade jag mig själv.
"Nej" svarade jag.
Gillar du Mumin?
"Nej usch" svarade jag.

Jag var på väg in till Linköping med buss, och ritade Herr Gurka på vägen. Av någon anledning gick jag av vid Tallboda Skola och tog bussen tillbaka åt andra hållet (busslinjerna var omvända). Jag insåg att jag hade fel kläder på mig när jag satt och väntade på bussen, men just då kom några och satte sig bredvid så jag kunde inte byta om. Jag drog ett täcke över mig och gjorde det ändå, men hann inte klä på mig helt förrän bussen kom. Jag fick gå på bussen med bara ett täcke på mig.

Jag och Qvarfordt tittade igenom mina gamla Herr Gurka-serier, och hittade en som aldrig trycktes. I den kom Herr Gurka och Farbror Gurka på ett nytt lagförslag, och kom fram till att alla kvinnor i USA röstat emot det men att Piratpartiet var intresserade.

Jag stötte på Phoebe och Lollo vid LiU. Jag var tjurig på dem och ignorerade dem.

Det snöar, ganska mycket, himlen är grå. I snödimman ser jag en man som hänger död i en vit fallskärm, långt upp i skyn. Den livlösa kroppen hänger och slänger i snövindarna. Jag får en väldigt olustig känsla. Jag är i mitt föräldrahem och tittar ut genom fönstren som vätter mot balkongen. Fallskärmen är nära marken nu och den livlösa kroppen snuddar nästan vid gatan utanför. Sedan lyfter fallskärmen av de starka vindarna och försvinner upp bland snövirvlarna igen. Jag kan inte se varken den döde eller fallskärmen mer.

Helt plötsligt står den "döde" mannen på balkongen utanför. Tydligen inte så död längre med andra ord. Jag blir jätterädd, jag vet att polisen vill åt honom. Han bryter sig in i huset och går ner till undervåningen, in i mammas och pappas sovrum. Där lyckas jag brotta ner honom och ta hans arm i baklås, mamma sitter passiv bredvid och gör ingenting. Jag blir frustrerad och säger att det är bäst pappa kommer hit och hjälper till, men mamma hävdar bestämt att 'det är ingenting för pappa det här'. Den "döde" mannen lyckas komma loss med en arm och trycker den hårt in i min rygg. Det gör jätteont.

Jag kunde plötsligt höra svenska språket utan att förstå det, vilket var revolutionerande för mig. Jag tyckte att det lät lite som franska.

Det är något skitkonstigt, jag drömmer om att jag är på ett visst ställe typ en gång i månaden eller nått, det är när jag ska hem med Bryngelstorp-bussen från skolan, då kör den bussen in på en grusväg istället för att köra rakt fram i korsningen efter Fågelbo (i drömmen alltså). Och så går jag av på ett visst ställe, och för att komma hem till mig måste man då gå genom en skog, eller om jag går genom den skogen för att jag inte har något bättre för mig, jag vet inte, men skitsamma. Och då går jag på precis samma stig hela tiden, det finns en stig som sen delar sig i 2 stigar, och då följer jag den stigen som går åt höger nästan varje gång. Vid stigens slut är det en liten damm typ, med stora, lena stenar, tång och sjögräs på botten, kanske en meter djup. Lite längre åt vänster typ 50 meter bort är det ett litet brett vattenfall. Och längst bort i dammen, kanske 20 meter från mig i hörnet sitter alltid någon utav mina vänner och är bekymrade, ledsna eller arga.

Varje gång jag ska välja vilken stig jag ska fortsätta på, får jag en ond magkänsla att jag inte borde gå mot dammen. Så en gång gick jag den vänstra stigen, men då var det typ en vägg och en taggbuske med typ en halvmeters mellanrum som man var tvungen att tränga sig igenom, och varje gång jag går där får jag alltid någon slags sjukdom i verkligheten! Senast fick jag svinkoppor senast jag gick där i drömmen. Det låter påhittat, det tycker jag också, men det är faktiskt så. Helt sjukt. Fast det kanske bara var en tillfällighet?

Så därför brukar jag gå den högra stigen i drömmen. Men då sitter alltid någon utav mina vänner där. Nästan. Första gången jag gick där satt ingen där. Men inatt satt en tjej från mitt fotbollslag där och ville inte att jag skulle säga till någon att hon var där. Sen vaknade jag. Det skumma är att jag har drömt den drömmen typ 7 gånger sen vi flyttade till Rosenkälla.

Är jättefascinerad utav det här med drömmar, i skrivande stund har jag precis läst om lucida drömmar på wikipedia och jag funderar starkt på om jag faktiskt kan styra över just den här drömmen då jag har drömt den en gång i månaden sen vi flyttade till lägenheten, dvs. 7 gånger.

Karin och Paul lagade apelsinsoppa. Jag insisterade på att det inte var möjligt, men det gick visst om man använde skalen också.

Jag, Stina och mamma var ute och gick, och jag behövde desperat gå på toa. Vi såg Christophers hus, där dörren var öppen och det hängde ballonger. Mamma föreslog att vi skulle smyga in dit, och jag gick motvilligt med på det.

De spelade HammerFalls nya album och Christopher satt och öppnade paket med en födelsedagsstrut på sig. Jag stötte på Lukas, som undrade varför jag var här, och någon annan som undrade om jag hade de 45 kronor man skulle ha med sig till mjölk.

Jag tog mod till mig och gick ned i källaren, som såg ut precis som Linköpings internetcafé Site, kantat med datorer. Vid en satt Christopher, och intill honom stod mamma och Stina. Stina hade precis gett honom en kopia av första kapitlet av min webbserie Herr Gurka. Han blev överlycklig och kramade mig.

Senare gick vi ut i trädgården, och där hade de en enorm pool. Poolen hade massvis med snö över sig på sina ställen, men den höll på att smälta medan poolen värmdes upp. Några hoppade i och försökte bada, och någon hoppade från trampolinen och snurrade ett varv innan han föll pladask med ryggen före i snön. En man i medelåldern hämtade handdukar åt mig och Stina (jag fick min vanliga morgonrock), och sedan badade vi. Badet bestod av att smyga ut på snön och hoppas att man inte föll igenom.

Jag fick ett e-mail av Loopia med ett prov i kärnfysik. Både jag och Stina satte oss och skrev det, och hon mailade tillbaka sina svar. Morgonen efter vaknade jag av ett mail där Loopia skrev att provet inte var till för henne.

Jag försökte lösa en matematisk ekvation. Det enda jag minns är att x = 95.4 %, och alla hade på sig vita rockar och skägg.

Jag såg ett extremt, vitt ljus, och jag flög med enorm hastighet ifrån det. Ju längre bort jag flög ju tydligare såg jag att det inte var ett ljus utan tre, och när jag flög ännu längre bort såg jag att det var vita stjärnor mot en svart natthimmel, och att det var Orions bälte.

Jag var i en skog där det fans ett stup. Var man uppe på vallen var man säker. Jag skulle dock ner och hämta något viktigt nere i stupet. Vid stupet bodde någon som hade massor av farliga sälar framför sitt hus där där dom bodde i labyrintliknande bassänger, så de fanns lite överallt. Man var tvungen att vara mycket tyst och diskret för att inte skrämma sälarna. Men klumpig som jag är lyckas jag givetvis få en säls uppmärksamhet och de andra började jaga mig, så jag fick kasta mig in i sälmannens hus.

[Jag väntar på en beställd skiva från Tuomas Seppälä, och har mailat honom om det men ännu inte fått ett svar.]

Jag vaknade på morgonen och såg att jag fått ett e-mail på mobiltelefonen. Det var ifrån Tuomas Seppälä, som berättade att skivan jag beställt tagit slut. Jag var en av de första som beställde den, men han hade glömt att skicka den och nu hade den alltså tagit slut helt. Jag blev arg.

Karin var linjär, vad nu det skulle innebära.

Jag var på något mystiskt ställe som i drömmen kändes som ett spel. Man gick runt till olika byggnader men alla var inte öppna. Vi gick genom vatten då ett tåg svischade förbi, tittade man sedan under vattenytan så såg man en bild av tåget som sakta rörde sig bortåt som i slow motion, det var häftigt tyckte vi. I staden kunde man ta in på ett hotell.

Jag steg ned till badrummet på morgonen, och badkaret var fortfarande fyllt med vatten och bubblor sedan jag badat kvällen innan. Jag gick fram och släppte ut vattnet. Vattnet ingav en skrämmande, levande känsla och påminde om omslaget till Opeths "Blackwater Park".

Vi satt hemma hos mamma och pappa,kollade på en film som hette Stand by me, plötsligt kom det massor av poliser och skulle ha något slags möte i rummet bredvid. Jag blev orolig när poliserna kom. Helt plötsligt hade vi en apa som tydligen var bra på massage. Så apan ( som också var en katt ) började massera pappas axlar och vi var helt förundrade över hur duktig den var.

Privat