Drömmar som drömts den 31 mars 2010
jagad av en skock får med öppna käftar
att min chef delade ut kammar till oss personalen
Kristin har inte pratat med mig på flera år, och jag vet inte varför. I den här drömmen så träffade jag henne och ställde henne mot väggen och frågade varför hon inte pratade med mig. Hon började gråta och sa att jag totalt hade missförstått henne och att hon hade något jätteviktigt att berätta. Hon bad mig följa med henne. Jag sa att jag bara skulle stänga av min iPod, men jag hade använt ett par extra hörlurar för att det skulle bli trådlöst (även om det inte blev det). När jag stängde av iPoden slutade musiken spela i originalhörlurarna, men från de andra kom helt plötsligt en annan musik (som var från min gamla mp3-spelare). Jag visste inte hur jag skulle stänga av det och tillsist insåg jag att jag bara kunde ta av mig hörlurarna för att höra vad Kristin hade att säga. Hon berättade att det hade hänt något stort, och det var otydligt om det var positivt ellet negativt. Till sist kom hon fram till att säga att hon var gravid med Guds barn. Hon hade tydligen haft sex med någon, men det var inte hans barn utan Gud hade sagt till henne att det var hans barn. Jag visste inte om jag skulle tro henne eller inte, och så blev jag avundsjuk på att hon skulle få bära Guds barn och inte jag.
Var på stranden vid en brygga. Jag och två till hade simmat ut och red på några vattenvarelser som såg ut som en korsning mellan delfiner och valar. De hade delfinkropp men ett stort och fult valhuvud. Efteråt simmade vi in igen. Jag var sist tillbaka. På vägen plockade jag upp en rostfri gaffel som höll på att sjunka. Den såg ut som Jans men tillhörde Anna.
Framme på bryggan stod morfar. Han förklarade att vattendjuren förstod svenska. Sedan sade han att en av simmarna tappat en mörk 60-tvätt som kostade 300 000 kr.
Några fanns där som var uppenbart onda. Jag förstod att det var deras fel. De höll på att bygga en legobil som skulle åka ned i vattnet för att titta, men Legos support sade att motorn inte tål vatten. Då tyckte jag synd om dem och förstod att de inte var så onda.