Dlogg

Jag spelade Starcraft mot en vän. Båda spelade Terran. Det var en match med fem spelare, men den som först dödade den andre av oss två vann. Jag byggde en massa Ghosts, Command Centers och några Wraiths. Command centers användes dock inte för nuclear silos; de lyfte och följde med armén. Mina ghosts släppte en massa nukes i hans bas.

Sedan upptäckte jag att han hade fyllt nästan hela kartan med Research Bays. Jag tänkte fråga honom "hur går det med forskningen", men jag vaknade.

Jag skrev ett prov i ekonomi och fick en fråga om normativa och positiva påståenden. Trots att jag kunde svaret läste jag frågan fel och svarade därmed fel.

Att jag var i ryssland.Putin kom mittiallt ut ur en fin byggnad och talade med några Nasji-ungdomar.Det var antagligen Moskva. Jag började fundera att tänk om jag går vilse i denna ryska storstad?

Jag laddade min iPod hela natten, fast på morgonen var batteriet fortfarande på rött.

Innan jag somnade var jag i Tyskland där de hade mycket avancerade toaletter. När man spolat roterade den eliptiska sitsen och tvättades automatiskt. Jag drömde att sitsen fastnade efter en fjärdedels varv, så den blev oanvändbar.

saga och jag hade fått en stor skuta med tre master. den var gjord av något fint trä. låg vid en liten brygga i en liten stad vid havet. saga var överlycklig men jag var ganska tveksam. hon ville ut och segla med en gång. hoppade ombord på båten och sprang runt och tittade på allt, drog i linor och ropade på mig. jag stod kvar på bryggan och såg framför mig hur vi kanske skulle kunna komma iväg men aldrig tillbaka till hamnen igen. två helt okunniga personer på en sån jättebåt! det går ju inte.

lite senare i staden limmade jag upp mina bilder på elskåp. bilder som var typ 15*15 cm. det stod fyra elskåp på en rad. staden liknade haparanda. jag hade en spark och det var snö. fast ganska varmt, jag hade bara tjocktröja. klar luft. mycket ljust vitt. på de fyra elskåpen limmade jag en bild på varje, på mitten av de. det blev väldigt snyggt. sen sparkade jag iväg och kom till nån bro. två broar. som gick lite över och under varandra hit och dit. hoppade från den ena till den andra med sparken. broarna var klarblå undertill.

sitter i matsalen. ryggstödslösa bänkar istället för stolar överallt. jag sitter jämte en tjej som är jättesöt. nog latinamerikanskt ursprung. liten. kurvig. avsmalnande ögon och stora läppar. ursnygg. hon är kär i mig och vi är nog lite ihop. det är musik och fullt på alla bänkar. alla gungar i takt med musiken. kraftiga gungningar. lisa sitter också vid mitt bord, det är bordet längst upp som vi tycker är vårt bord. tjejen och jag ser på varandra. vi ska hänga sen. plötsligt är hon som tecknad. hennes övre ögonlock finns inte. bara de undre, som när man tittar på någon uppochner. det ser inte äckligt ut alltså bara väldigt konstigt. hela hennes ansikte ser konstigt ut. så blir hon plötslig tjurig och ansiktet vanligt. hon vill inte att vi ska vara med varandra efter maten längre. jag ser henne undrande och ledsen i ögonen, och hennes ögon blir varma och ansiktet mjukt igen. "du måste ju se mig i ögonen!!" säger hon, och jag försöker förklara hur det var med underögonlocken men det låter skitkonstigt och hon fattar inte. folk gungar fortfarande av musiken och man kommer väldigt nära varandra hela tiden, tjejen och jag hånglar nästan men sen kommer jag på att vi inte borde göra det i matsalen. tittar bortåt skrivarbordet. de gungar.

sitter och spelar tv-spel på övervåningen i ett stort hus. lisas rika faster eller moster med familj bor där. de är från bohuslän. mostern kommer och frågar om vi har äpplen och lakrits, för hon ska till bohuslän snart och de brukar alltid hämta det där. det vill vi inte. vi spelar super mario, lisa är jättedålig och dör hela tiden. jag är ganska haj. jag tar oss till en bana där man kör en liten liten bil i ett hus. jag låter lisa spela för jag dör aldrig. hon dör med en gång och säger att jag får spela igen. banan startar på en ljusrosa och beige hallmatta med lite chokladlöv strödda på. man kör först uppför en vit trappa, in i ett rum till vänster. det är tänkt att en liten flicka ska bo där, allt är ceriserosa och gulligt. jag vet att någonstans kan man komma in i en bonusbana. det kan man i varje rum, varje bonusbana utformad efter det rum den ligger i. det hörs något från en dockvagn. jag öppnar suffletten som är nästan helt åtsnörd. där ligger en stor hård plastdocka under ett täcke. ena armen utanför täcket, den slår och jag sträcker fram handen. dockarmen slår på min hand och jag fångas under den. hårt. konstigt läskigt. ska köra vidare men blir avbruten av att mamma kommer med en morgonrock hon sytt. den är jätteful. mest vinröd frotté. vid halsen, längst ner på ärmarna och längs nederkanten finns två ränder av andra tyger. en väldigt ljust blå av siden och ytterst en slankig vit med vinröda blommor. jag undrar varför hon använt så fula tyger.

kalas hos nina. stort konstigt hus, glest möblerat och väldigt ljust. rummen på lite olika höjd, små trappor upp eller ner in i varje rum. 5-6 trappsteg sådär. överallt massor av människor som äter och pratar och har fest. jag känner nästan ingen. många gamla elever. det är förmiddag. jag, lisa och sofia breimo sitter tysta vid ett bord. två vi inte känner sitter vi samma bord. de pratar bara med varandra. bordet är vitt, stort och så lågt att man sitter på golvet. det står konstig mat på vårt bord, tre genomskinliga plastpåsar med olika saker i. inga bestick eller tallrikar. jag och sofia breimo letar bra mat åt mig, jag vill inte äta det som finns i plastpåsarna. vi letar överallt men det är svårt att hitta. vi vågar inte prata med andra gäster. letar efter nina för att fråga. till slut hittar vi henne i ett litet kök. shannon och rikard wolff är där inne med henne. rikard wolff är klädd som servitör och jag vet att han är ninas man. nina och shannon pratar med varandra men efter att jag, lisa och anna bäck stått i dörren en stund och anna bäck försökt få kontakt med nina ganska högljutt så går shannon ner för en kort trappa till ett kalt litet sovrum. anna bäck frågar något, får svar och går. lisa finns i bakgrunden eller jämte mig hela tiden. plötsligt vågar jag inte fråga längre, det känns helt fel och bara dumt. nina tittar på mig och säger "ja?", väntar på att jag ska säga nåt eftersom jag uppenbarligen vill något. jag skruvar på mig en stund och tvekar. säger "äsch... äsch, det var inget." och går.

jag och lisa ser nina och shannon genom ett fönster. de står på en grusplan med gröna grästuvor lite varstans. känns som hamn. det blåser och de har likadana kläder. svarta kappor och turkos strumpbyxor, vävda i lite mönster sådär som strumpbyxor kan vara. mörka kängor. lisa tycker att det är lite gulligt men jag tycker att kläderna är fula.

jag står i ninas sovrum, precis innanför en fönstervägg med en glasdörr i. i rummet står en dubbelsäng. inget mer. med mig står tre gamla elever. det är jennika och så två som ser ungefär likadana ut som hon. de skrattar och pratar om ställen de varit på. jag skrattar lite åt nåt namn på ett ställe jag med, då tittar en av de på mig och säger "men du vet väl inte var det är nånstans?" jag säger "nej..." och de tar fram en massa växter från ingenstans. de har plockat de på platserna de talat om. hon som frågat mig har en orange lilja. börjar borsta mitt ansikte med den. skrattar. de andra faller in i borstandet. jag vet inte om de gör det vänskapligt eller elakt. står kvar ändå med växterna svepande över ansiktet. sen går vi ut genom glasdörren, ut på en betongterrass. den är så stor att jag inte ser hela. där finns stora krukor med växter i. kallt och grått är det. de gamla eleverna drar elaka skämt om att stänga in alla utvecklingsstörda som också går på en skola i vår lilla stad. för att de är så jobbiga. så kommer en flock bordercollies och jagar iväg oss. ibland är hundarna inte hundar utan de utvecklingsstörda de andra skämtat om. jag springer in i ninas sovrum igen. alla utom sofia breimo har gått från festen. hon har väntat på mig. sängen är stökig. kanske har vi varit med och rört runt den, men sofia vill prompt gå med en gång utan att plocka i ordning. hon går ut ur rummet och bort i nån hall långt bort. jag ropar efter henne "vadå ska vi bara lämna det såhär?", går ut ur rummet och ser att nina & rikard wolff står i rummet till höger (sofia har gått åt vänster). vi ser på varandra och jag känner mig lite dum, hon hörde säkert vad jag ropade. jag ler lite och går sedan efter sofia som säger att hon minsann redan städat en massa.

jag ska flytta till umeå. där finns en fin skärgård, ser jag på en digital karta. vissa delar är utmärkta på kartan med en ruta där det står "vackert". pernilla ska kanske till umeå, men då kommer jag inte vara där. vi skulle vara där samtidigt om hennes restid kunde bli kortare än tre dagar, men hon hittar ingen bra resa. hon klagar på restiderna. nina skrattar åt att pernilla ska resa till umeå i tre dagar. lisa sitter med hela tiden.

vi är i ninas klassrum (sal 17, men det är verkligen NINAS vet jag), fast det ligger på bottenvåningen. nån tavla att skriva på finns inte inne i klassrummet, men går man ut genom en glasad altandörr sitter flera gröna tavlor (att skriva med krita på) på ytterväggen. lisa säger att hon ska sudda de, hon skämtar att vara stolt för sin suddningsförmåga. suddar med tröjan.

jag är hos sofia breimo och har givit henne en lapp där överskriften är något ganska fult ord. mycket fult. hon skrattar och jag säger ha den på dörren! hon har det och min stencoola kusin amanda kommer förbi och läser. jag tycker det är lite pinsamt.

jag ska åka till ryssland. först med antagligen amelie till kolahalvön, vi har båda ärenden där, sen ska de andra (vet inte riktigt vilka. många. som en klass.) hämta upp oss på vägen längre in i ryssland. tåget går klockan 18 och klockan är 17.57, jag är väldigt stressad. har bara en liten ryggsäck packad, kommer inte hinna mer. då kommer jag på något som gör mig ännu mer stressad - vi har redan köpt en returbiljett från kolahalvön till nässjö! åhnej! världens slöseri med pengar, vi ska ju inte tillbaka, utan vidare in i ryssland. åhnej åhnej. men jag kan inte göra något åt saken, amelie bryr sig inte, hon kanske har mycket pengar. drar på mig på bussen (det var det nu). på bussen finns en ryss som är kär i mig eller amelie. han spelar fiol. när vi kommer fram ska han vara solist på en konsert med en stor orkester. sina solon ska han tillägna mig/amelie säger han.

jag och lisa gick i blöt skog. vid porsabygget. massor av gamla trasiga hus. ruttet trä. vi letade efter saker. allt var blött, vi hade basketkängor. vattenpölar på govlet i en mycket liten bod, olika gräs och växter på golvet som knappt fanns längre och mossa överallt. vi såg en liten låda på marken i det huset. svart. som ett gammalt kamerafodral. lite struktur på materialet. låtsasskinn. lådan hade två små utdragbara lådor. vi tvekade om vi skulle ta med den eller inte. "ska vi ta med den lisa? är det nåt tror du? ska vi? orkar vi? tänk om det är inget roligt." vi petade på den med basketkängorna, lisa trillade nästan för vi tvekade så fram och tillbaka om vi skulle gå ifrån den eller inte. obalans på hala gamla brädor. så sa lisa "ja" och vi tog den. den skulle ha gamla filmer i sig, men vi visste ju inte hur filmerna såg ut, om de skulle vara värt att framkalla ens.

mörker runt allting, som en film. allting dunkelt men ljus riktat mot föremålet i centrum. först en mun. röda läppar, glänsande. vita tänder. munnen öppen. hon med munnen har ångest. en gris föds ur munnen, glider ur den. en massa rinnande, droppande slem. den unga kvinnan tar upp kultingen som kommit ur henne. hennes händer kring den blekrosa kroppen. den är täckt av en slemhinna. just över ansiktet är slemmet smutsigt. mörkt brunsvart. kvinnan för grisen mot munnen och ska slicka bort hinnan. klipp i drömmen eller filmen.

grisen färdig utan hinna. i mörkret glider den nedåt framåt. blekrosa. ansiktet är runt och mycket mänskligt, den är sotig runt ögonen och har ljust blårosa ögonskugga. ögonen tomma och den ser milt melankolisk ut. som en bild från medeltiden. lite som en suddig venus till höger fast rundare. jag tänker att aha de har sminkat grisen så den ska verka mer lik sin mamma.

ny bild. den nyblivna mamman sitter på knä på en mörkröd matta. jämte henne en låg säng med rött överkast. stort mörkbrunt skåp. mörkbrunt eller mörkrött allting. litet rum. hon har vinröd kofta och rutig röd och svart kjol. mörka strumpbyxor. svart ganska kort hår. hennes inuti är mörkt. tomt. gör ont. huset är mörkt och hon har svår ångest precis som innan grisen föddes. den är bara en del i ångesten. den kom av ångest men ändrar inget.

i sängen sitter fyra unga män i helskägg. de är vända mot varandra och har uppmärksamheten på grisen. grisen umgås med de, pratar eller blir undersökt. jag vet inte. mamman är utestängd. hon är flicka, max tjugo år. hon viker sig dubbel. hon kanske är psykiskt sjuk. vissa säger det. deprimerad och full av ångest. jämte sängen onanerar hon, fortfarande på knä och dubbelvikt. man ser hennes axel och arm röra sig. hon har ångest och kanske gråter. männen struntar i henne. det är som att det brukar vara så. allt i huset är mörkt och rött.

en mörk vind. mjukt, mörkt grå. sömn. fullt av bråte. fullt av människor på över under alla saker. minst femtio personer. de sover. jag känner alla. fältbiologer, skolkamrater. med flera. vi måste vakna. disa tar sig fram i en snirklig bana mellan människor, möbler, korgar och lådor. hon ska till att väcka. hon tänder en lampa, någon släcker den. tänder en annan, men den släcks också. det händer hela tiden. mörkt och ljust om vartannat. jenny luukkonen börjar vakna. sätter sig upp. hon har stort ljust lockigt hår. röd tröja med svarta eller vita ränder och turkos strumpbyxor med svarta ränder. grön eller svart kjol. hon klär på sig en svart ulltröja hela tiden. gång på gång ser jag henne höja armarna och kränga den på sig. nästa gång ljuset kommer så tar hon på sig den igen. någon i halvdunkel säger något om kläder. jenny kränger på sig tröjan igen. ljuset släcks, tänds någon annanstans och hon sitter återigen utan ulltröja. "ingen kommer ha konstigare kläder än jag i alla fall." säger hon. jag tittar åt andra hållet. där går disa. fortfarande. lyfter av filtar från sovande människor och flyttar runt på mjuka saker. hon viskar då och då "dead genders".

på sörängen fast samtidigt i mitt barndomshem i halmstad. där fanns havet också, havet vid östra stranden i halmstad. hela klassen var överallt och gudrun och nina. de flesta badade. gudrun och nina vadade ut i vattnet. nina hade svart bikini. gudrun berättade för alla att nina hade ett särskilt sätt att doppa sig. "hon drar ner trosorna en bit ner på låren, sätter sig på huk i vattnet och slår ihop handflatorna ovanför huvudet, såhär..." hon visade och fortsatte, sittandes på huk, "och sedan slänger hon sig åt sidan och dyker!" och så dök hon i en märkligt glidande båge åt höger. nina dök också, fast helt vanligt rakt framåt. jag undrar om gudrun skämtade eller om nina inte ville göra som alla trodde hon skulle göra. både nina och gudrun var så stora i vattnet. långa och liksom breda rektanglar (som de ganska mycket är i verkligheten också), fast de var snabba i vattnet och huden lite som delfiners. tjock.

jenni, min barndomsvän som bodde i samma hus, var också där förresten. hon och hennes familj dök upp lite då och då. smått ångestladdat.

vi hade grafisk form med nina i trädgården, blandade nånting med en träpinne i en stor plåtburk. lite som en cementblandare. jag, lisa, pernilla och några till. pernilla höll i pinnen, vi andra tittade på och nina gick omkring och höll i färgglada kakelplattor. det blev lunch och vi hämtade den i ett av trädgårdens hörn. te hämtade man i samma hörn. det var det lilla bordet från skolan med mikron, tepåsarna, honungen och te- och kaffekannorna, fast det stod på den lilla uteplatsen längst ner i trädgården. när jag hämtade te så var nina också där. vi pratade och jag klappade på hennes arm. lite senare satt hon på huk vid nåt bord och tittade på nåt som låg på det. jag klappade henne över håret. sen började hon vara fysisk hon också. i trädgården hade vi också en såndär bom man brukade gå balansgång på i gymnastiksalar. den hängde jag och nina vid. vi pratade om att skolka. jag sa "jag skolkar knappt alls numera, kanske bara lite från krokin. förut från grafisk form också men inte nu längre!" hon höll mig om armarna, såg mig i ögonen och sa "annie, man måste gå på alla lektioner... men kanske inte krokin för det är inte så kul." så kramade hon mig, strök mig över håret och jag gick iväg med tre plastburkar för att diska. gick till framsidan av trädgården och hällde soyayoghurt ur en av burkarna i en rabatt. det var kompost där. diskade burkarna i brevlådan. det gjorde alla alltså. brevlådan är till för att diska i. ju. hm. så kom lisa farande, med rosa och blått hår. rufsigt. slängde upp järngrinden jämte brevlådan och kramade mig och sa: "du måste tycka synd om mig! jag har blivit misshandlad!"
jag kramade henne men det var inte så stor grej. det var marknad i stan och då var det alltid några som blev misshandlade. lisa for runt och berättade för alla. hon höll sin mobil vid örat samtidigt och snart insåg jag att hon pratade med en kille i grannhuset. hon förklarade för mig: "han säger att han inte är hemma, men jag vet att han är det. det var han som misshandlade mig men han låtsas att han inte är där. han är så himla puckad, jag har sett honom kika fram flera gånger!!"

att jag hade jättemycket könshår. alltså till ytan. mer utspritt. ner på låren. jag blev helt chockad när jag såg mig i spegeln.

i haparanda var det ingen snö och himlen var vårfrisk. på asfalten stod tre nakna finska tjejer i var sin stor plastpåse. plastpåsarna var suddigt vita och knappt genomskinliga. de hade klämt fast påskanterna vid armhålorna och hade alltså armar, axlar och huvud utanför plastpåsarna. någon kom och viftade med en pinne/trollspö/whatever och trollade bort tjejerna med påsarna en efter en. poff! poff! poff! i var sitt rökmoln försvann de. typiskt tecknat magiskt.

ljust friskt vitt ljusblå himmel blek hud ljust hår och vita magiska röken. klar luft. allting mycket rent.

i huset i halmstad. i ett rum något ont, en robot eller dator. där fanns ett akvarium också. jag och sofia gick in där och det var väldigt farligt. vi höll på att bli en robot. våra kroppar blev till en gemensam torso och kläddes automatiskt med plåtplattor. där benen suttit växte ut nya långa slängiga ben av många smådelar av metall. på något sätt lyckades vi komma ut därifrån och upp till mitt gamla rum. i hela huset var det mycket folk, kanske var det fest. väggarna var kalare än i verkligheten. jag stod vid trappräcket och kikade nedåt, där nere var det farliga robotrummet. plötsligt såg jag små fiskar på väg uppför trappan. de kom från akvariumet och hade blivit knäppa av robotdatorn. de kunde andas luft. de låg alla på sidan och krängde med kropparna så att de kom framåt. små silvriga med lite rött och blått, sånadär vanliga alltså, och så några lite större orange. inte guldfiskar. alla ganska smala. de hade blivit farliga.

"daniel örtegren. musik. fiol. asskillad" hade jag skrivit på en lapp när jag vaknat mitt i natten. det hade jag drömt. jag minns ingenting.

sen drömde jag om en ofantligt stor tv-skärm som en ännu större publik tittade på. alla människor var det. det var som en amfiteater. på skärmen visades allt som har hänt. först var allt hemskt men sen var det bara underhållning.

knappar/pins. i händer. plockade med. skulle få tag på någon eller några särskilda. hittade en lite ljusblå med en ritad ängel på. ganska ful. ritad med färgpennor. lik koshermat-knappen. bara bullig ängel istället för koshermat.

ett svagt minne av tunn hud. mest ett ansikte. blek. vit och blå. lite röd. ljust lockigt hår kring blekansiktet. månljus.

en vidsträckt hed. brun, grön, gul. kallt blå himmel. vänligt men kallt. ser den ovanifrån, är på nån hög kulle. ås. vi ska sitta där och måla akvarell. fältbiologer och konststuderande är vi.

tillbaka på skolan, alla på granängen har porträtt på sina fönster. på sig själva. så man vet vem som bor där, lite som ett community känns det. porträtten lika stora som fönstrena. jag tycker det är underligt för sofi svensson (konst-sofi) har två fönster, ett på granängen övre och ett på flygeln på ett ställe där det egentligen inte finns något fönster. olika bilder på sig har hon på de.

i matsalen vid tallrikar och brickor kommer tindra och berättar att terese (dans-terese) ska komma till skolan. jag blir glad men jättenervös. det är något som är lite jobbigt. jag undrar varför hon ska komma.

nina går omkring i målerisalen och skriver ett brev. datorskrivet blir det, en bild på henne överst på papperet. jag läser det samtidigt som hon skriver, läser det i något kompendium vi får när vi slutar. ser framför mig eller på film hur hon går runt och skriver det. tittar genom fönstrena. hon skriver att hon undrar varför de som är kära i henne aldrig skriver till henne.

i ett hus. allting dålig kvalitet på bilden, som film från 80-/90-talet. sådär kornigt och inte så klara färger. filtmattor på golvet. twin peaks. en kvinna kör en bil allt vad hon kan mot huset. jag är vid en filtklädd trappa. en man i köket mittemot trappan. andra sidan hallen. en kvinna nånstans mitt emellan oss. föraren kör bilen rakt på huset. rakt på ytterdörren. kvinnan i huset skriker något, av rädsla, till mannen. han springer mot hallen och skriker. hela motorhuven är krossad, väggen halvtrasig. ytterdörren mycket trasig, finns knappt. genom den trasiga obefintliga dörren syns föraren. hela motorhuven har pressat hennes kropp till ingenting. hon är bara huvud, axlar och händerna på ratten. hon har lockigt hår. blek och illamående. eftersom kroppen är sammanpressad trycks inälvor och lungor upp i halsen på henne. den spänns ut och blir större än hennes huvud, huden äckligt utspänd. blodådror. dallrande hårt. som att sprängas snart. hennes ansiktsuttryck illa. hon spyr, jag vaknar.

att köra allt man kan så att man pressas så hårt att man spyr upp det viktigaste. det längst in.

Karl kom hem tidigt så jag kunde inte umgås med Gunnar. Fast Karl sa att han inte ville vara med Gunnar just nu så jag fick vara det istället i alla fall.

För ett tag sedan drömde jag att jag och min bror åkte bil han körde alldeles för fort jag bad honom sakta ner för att det kom en bro längre fram han lyssnade inte och bilen hamnade under vatten, det sista orden jag sa i drömmen var jag älskar dig.jag lyckades ta mig upp och räddas men inte min bror.

Inatt drömde jag något liknande fast då var min syster med i drömmen och körde bilen. också samma visa där fast vi slirade ner i vattnet med bilen på vägen ner skrek jag att dom skulle hoppa ur för att vi skulle hamna i vattnet. min syster och jag lyckades ta oss upp ur vattnet men inte min bror.

Är det någon som på något sätt kan tyda denna drömmen?

Vi hade en ny lägenhet och köpte köksstolar som var mer som fåtöljer, med snurr. De hade en ful blå färg och kostade 5000:-/st. Vi köpte 6 st.

Jag gifte mig med Carro, sen mördade jag henne med gift och stal alla hennes pengar (hon var tydligen rik). Jag höll på att bada i guld när hon väckte mig.

Jag studerade på universitetet och läste civilingenjör i teknisk fysik och fallskärm. Första lektionen fick vi bygga ett flygplan, men vi hoppade aldrig.

På morgonen hade jag lagat frukost till hela klassen för att göra ett gott intryck.

Pappa sa till mig att vi skulle åka till Åre, så jag började packa. Det var inte bara jag och pappa som skulle åka, utan flera andra skulle med också. Bland annat Grek. När jag stod i källaren där vi har våra ytterkläder och letade efter mina termobyxor kom Grek fram till mig och frågade:
"Glömde inte du dina termobyxor i den där lokalen", den där lokalen var egentligen ett namn som jag inte minns.
"Ja visst! Då måste vi åka och hämta dem!" sa jag.
"Det går inte", svarade Grek.
"Nähä", sa jag då. "Då kan jag inte följa med till Åre."
När jag gått därifrån tänkte jag att det var väl egentligen lika bra att inte åka till Åre, för då kunde jag vara hemma och få saker gjort och så kunde jag träffa Gunnar mycket mer.

Jag stod vid busshållplatsen här hemma och skulle åka med bussen. Den kom och folk klev på. Folk kom försent, och det var folk från min klass som inte ens bor här. Bussen var full med folk och det fanns ingenstans att sitta.

Sen så hoppade till att jag stod på busshållplatsen igen, och det var massor med folk där och det var rörigt och folk kom springande för att de hade blivit jagade av saker och det var jätteknäppt.

Jag var Harry Potter och hade förstört alla horrokruxer utom Lord Voldemort själv. Jag befann mig på min skola som inte såg ut som den gör och hade tre torn. I det ena av dem fanns Dumbledores kontor, dock inte det högsta. Det fanns en trappa som gick upp och högst upp fanns Voldemort (visste alla). Halvvägs mötte jag någon jobbig kille med ett fult leende som gav mig Slytherins medaljong som var gjort av järn och inte hade något Slytherin-märke på sig. Jag stoppade den i fickan och gick vidare. Högst upp fanns en jättebred (10m) trappa och överst stog Voldemort. Jag visste att han var chanslös men jag ville inte dö så vi utförde någon slags strid.

Jag vet att jag fortfarande drömde när jag vaknade eftersom jag var helt säker på att mitt alarm inte skulle ringa (vilket det skulle). Jag blev förbannad på mobilen och svor åt den att inte väcka mig när jag inte skulle upp och stängde av den.

Jag spelade ett Risk-liknande spel med två vänner (Armand och Ingrid). Spelplanen bestod av en mitt med ca 5 territorier, sedan gick tre armar ut ur centrum med en massa territorier. Vi började spelet med ett territorium var och en byggnad där. Man kunde bygga infanterister, olika många beroende på hur mycket av världen man kontrollerade. De territorierna i mitten var värda mest. Genom att kontrollera hela centrum vann man.

Det gick att bygga vissa byggnader, men jag minns inte deras effekter. En av dem tillät en att bygga infanterister från den byggnaden istället för från startpositionen.

Jag hade klart övertag, men Armand kom in snabbt och jag trodde att han fuskade.

Jag låg i en säng och såg en tidning på svenska i taket. Jag kunde se två rubriker. En innehöll "A ¤" där ett Å skulle finnas. Den andra handlade om att man använde för mycket engelska. Jag tyckte att det var roligt och tänkte fota med min mobil.

Jag skulle åka till farmor, jag var hemma, och resecentrum låg utanför mitt hus. Jag hade inte packat och bussen skulle åka närsomhelst. Jag slängde i min dator i en väska och sen insåg jag att jag hade glömt min mp3-spelare, tre timmar buss utan musik går ju inte. Då jag letade efter den i hallen stötte jag på Viktor, Rebecka och en okänd kompis till Viktor som hette Kotvor (observera att du nästan får viktor om du kastar om bokstäverna), jag frågade om de också skulle åka till farmor. Det skulle de inte utan de skulle åka på en överlevnadsutflykt. Jag blev avundsjuk för det ville jag också göra. Jag hittade aldrig min mp3-spelare innan jag vaknade.

Jag vaknade (i drömmen) och kom fram till hur dum jag hade varit eftersom min mp3-spelare låg i min jackficka. Viktor var där och klagade på att jag alltid drömde att hans kompisar hade nästan hans namn fast omkastade bokstäver.

I ett bibliotek tänkte jag tyst läsa en bok. Bordet som man kunde sitta vid var stort och format som ett kors/plus. På väggen satt en karta där det stod vad alla platser fick användas till, och tydligen var tre platser dedicerade åt schackspelande -- en spelare, en domare och en reporter. Jag tyckte att det var fruktansvärt dumt, och gick omkring och klagade på det.

I biblioteket hittade jag Frida (vän besatt av Sven Hassel). Hon visade mig en bok om Sven Hassel och sade att en bild på henne var med i den. Hon var överlycklig.

Jag gick vidare och hittade två som jag kände som spelade ett spel. Det bestod av en massa brickor och liknade Mahjong.

Jag såg på melodifestivalen, sedan deltog jag och två till. Vi hade klätt ut oss med heltäckande, fluffiga dräkter som fick oss att se ut som beväpnade ninjadjur. Jag var en groda med spikklubba. Låten var instrumentell, så vi stod bara där och drillade med våra vapen. Mot slutet av låten gjorde vi vår specialare, så jag slängde min spikklubba (med kedja) mot han som stod till vänster om mig. Den tredje tog tag i klubban och sprang runt den andra, så spikklubban skulle vira sig två varv runt honom. Sedan stod jag och drog i honom fram och tillbaka.

När vår show tagit slut gick jag och kollade mina mail i Gmail. Jag hade fått ett mail från Darth Vader, fast för att inte avslöja sig hade han förkortat sitt namn till "SL V", Sir Lord Vader.

Innan jag somnade hade Paul (vän) rengjort våra bakplåtar. I drömmen frågade någon mig vem som rengjort dem, och jag svarade att jag gjort det. Paul stod visst bakom mig, och blev väldigt sur.

Jag hade ångest och sa:
"Tänk om jag skulle bli gravid!"
Julls svarade att det var inte så farligt, för hon hade varit gravid i tidigare (typ åttan/nian). Jag blev jättechockad. Jag som trodde att Julls inte ens hade haft sex. Jag vågade inte fråga vem pappan var, och Julls berättade att graviditeten i sig inte hade varit så jobbig som man kan tro. Det var underförstått att hon hade atopterat bort barnet eter förlossningen.

Jag räddade en massa barn från ett elakt barnhem. Sedan var de i mitt hus, och alla skulle adopteras bort. De barnen som kom från rika familjer sen tidigare var klädda i enfärgade glansiga klänningar och hade en blomkrage runt halsen. De vägrade leka med barnen som kom från fattiga familjer. Min minsta syster var bland de rika. Jag drog över henne till några av de fattiga, och sen skulle det vara en dansduell, rika mott fattiga.

Jag blev ihop med en kille, men kom fram till att jag inte var bög för att jag var ihop med en tjej också, samtidigt. Tanken att jag kanske var bi slog mig aldrig.

Vi ställde ut på en mässa men när mässan skulle börja så var inte vår monter färdig utan två av oss fick åka iväg för att hämta grejer, men det tog jättelång tid. Montern var som ett vardagsrum, och väggarna hade vi hyrt av mässan som hade satt upp dem. Väggarna var som om de var hämtade från olika hus för de var med olika stilar och det hängde tavlor på någon, på en var det hyllor med prydnadssaker osv.

Jag åkte bil uppför en brant uppfart till mitt hus som låg som ett fort på toppen av ett berg, högst upp var det en 90 graders sväng som jag kom in i i full fart. Jag körde en cabriolet och var tvungen att tvärbromsa. Bilen stannar precis vid kanten men jag flyger ur bilen och nerför stupet. Jag tänker "att nu så har man levt färdigt då". På vägen ner vinkar jag åt mina grannar som sitter ute och fikar. Jag landar dock mjukt, för längst ner är det minst en meter ren lervälling som bromsar fallet. jag reser mig förvånat upp, klafsar ut ur leran och promenerar uppför backen mot huset. När jag kommer fram står min pappa där och väntar på mig.

Jag frågade en vän om hon verkligen skulle följa med till Alperna. Jag hade frågat henne en massa gånger tidigare. Sedan skrev jag ned det i en note på min mobil.

Min mormor frågade mig om jag kunde gå och kolla på jackor med henne efter skolan. Jag har så mycket skolarbete att jag inte har tid. Hon förstod inte att jag har panik över det och hävdade att jag visst skulle gå och prova jacka, så jag ropade:
"DET ÄR FYSISKT OMÖJLIGT!"

(det roliga var att jag vaknade då jag ropade, så jag ropade högt på riktigt)

Jag ritade ett långt streck med några avbrott, ungefär som följande:

------------------- --- --- -- ----- -- - - -

Det var ett extremt utstuderat, roligt och långsökt skämt, som jag tyvärr inte minns.

Jag härskade i ett land som skulle invadera Tyskland. Jag fick syn på en propaganda-folder som spreds i Tyskland, men jag minns inte vad den handlade om. Ordet "yaps" var med i propagandans slogan.

En man i Tyskland skulle träffa en date. Han bad henne om ursäkt för att han inte gjort efterforskning för att ta reda på vem hon är. Då sköt hon honom. Sedan kom tre manliga zombies, som hon sparkade ned. Därefter vaknade jag.

Allt jag kommer ihåg var att mina kompisar var där, och det var speciellt något med Tim.

Två virvelvindar kom långsamt närmare varandra.

Jag var i ett rum. Jag gick förbi Rebecka och Viktor. Viktor pusade Becka på kinden. Jag började skudda och sa till de andra längre bort i rummet:
"Vet ni vad jag just såg?"
Jag berättade om pussen.

Sedan satt alla ner. Armand satt mittemot Annika och låtsasmutade henne med luftpengar för att hon inte skulle avslöja någonting. Alla andra började muta Annika med luftpengar också för det var kul. Så satt det en till Armand bredvid Annika som släppte en bunt riktiga tusenlappar i handen på henne.

Jag kom till ett land. De som bestämde där låste in mig i ett rum, fast de glömde låsa, så jag kunde gå in till den andra fången i rummet bredvid. Han satt i vinkällaren. Han hade varit nere någonstans och hämtat glas, så vi skulle dricka vin. Vi hörde att någon var på väg till oss och gömde vinglasen bakom någonting. Det var min pappa som kom.